Hetingen ska tänka. Jag orkar inte ens gå in på vad, för vi har diskuterat de i flera timmar nu 2 nätter i rad och vi kommer ingenstans.
Självklart kommer jag också tänka, de är fan de enda jag gör de känns de som. Tänker på honom, på oss. Längtar och saknar. Drömmer och fantiserar.

Min kropp saknar hans berörning. Det var över 4 och snart 5 månader sen som han sist rörde vid mig. Det är fan olidligt!!
Träden hade fortfarande blad och man kunde älska ute under en stjärnklar himmel utan att frysa. Den natten var underbar och vi förändrades lite till. Kom närmare varandra, igen.
Det var även första och enda gången som vi inte använde skydd. "Hud mot hud" som han säger. Och för mig gjorde de att det var de intimaste mötet, hittintills förhoppningsvis.
Hade jag vetat då att de skulle gå så länge till nästa gång (om de blir någon nästa gång) skulle jag förmodligen lagt mig ner och bara dött. (iallafall drama-queenen i mig)
Det mötet gjorde mig säkrare på honom, på oss, på vår situation. Jag började smått tro på honom när han säger att han tycker om mig och att han inte kommer "lämna" mig.
Sen dess har vi förändrats igen och kommit varandra ännu närmare. Det har varit många gånger där vi snackat om att ses, men där något har kommit ivägen och gjort att de inte blivit något. Det brutalaste var när jag skulle flytta och vi inte skulle kunna ses innan dess. Den besvikelsen kan jag inte sätta i ord, för de var smärtsamt. Jag visste att det skulle bli svårare och de hade knappast varit enkelt innan. Men han försäkrade mig om att vi visst skulle ses, han lovade t.o.m att han skulle se till att kunna komma hit någongång. Jag nöjde mig med dom orden och kände mig ännu säkrare igen.

Men nu, som en käftsmäll känns det mer osäker än någonsin. Jag kan inte hjälpa de, men de känns som om jag (eller vi, what ever) kommer förlora vilket som. Det är bara frågan om när och hur. Det har de kanske alltid varit, men jag har trott att "när" skulle vara långt långt borta. Och inte alls inom snar framtid.
Och jag är inte redo. Jag vill inte. Jag kan inte..

Och det här som vi diskuterat och tjaffsat om skrämmer mig. Väldigt mycket.
Men jag vet att jag trots eventuella konsekvenser ändå vill vara med honom.
Det är kanske naivt. Nä, det är jävligt naivt av mig. Men jag kan inte motstå honom, jag vill inte motstå honom och jag kommer inte ens försöka motstå honom.
Jag kan inte säga nej. Men jag är rädd för att han kan.



Om jag låter knäckt, så är de för jag är det. Men jag hoppas så jävla innerligt att allt kommer bli ok. Det är de jag kommer fokusera på. Med hela min kraft och hela mitt hjärta så kommer jag fokusera på att det kommer bli bra och att jag snart kommer få känna han nära mig igen.
Och tills dess kommer jag låta honom tänka. Han får lägga sitt pussel och när han är klar, så kommer jag finnas här. =)