Väldigt patetisk.
Suck.

Jag frågade honom hur de skulle kännas om jag träffade någon annan än honom. Bara för sex.
-"Det skulle kännas på samma sätt som de skulle göra för dig om jag träffade någon annan."
-"Tveksamt." Svaradet jag kyligt.
-"Jo, de skulle de."
Jag svalde.

Jag vill inte vara med någon annan än honom. Enda anledningen till att jag skulle vara de är om han inte skulle vilja träffa mig eller försöka hitta tid till mig. Om han inte gav mig någon uppmärksamhet eller bekräftelse. För jag har fortf lite svårt att fatta att han faktiskt är med mig. Att Hetingen är med mig. Så han får gärna påminna mig om de, ofta!
Helgen innan jag flyttade var de nära att jag träffade någon. Jag trodde verkligen att ja skulle träffa Hetingen den helgen och jag hade gått och tänkt på de länge länge. Och när de inte blev något så var allt så snopet, besviket och bara jävligt drygt. Och när någon hörde av sig och ville komma över så var de nära att jag lät han göra de. Av ren frustration.
Men egentligen var de inte så nära. För jag hade ingen lust att nöja mig med någon annan än just med Hetingen. Alla andra bleknar i jämförelse. Så jag struntade i de och i dom.
-"Bra" sa hetingen när jag berättade de för honom. Jag log. Han tycker om mig.


-"Jag kommer inte avsluta något. Om de avslutas, så är de du som gör de."
Det finns ingen chans att jag skulle lyckas göra de. Och de måste han ju veta om, de måste han ju känna. För de är de jag känner.

Har jag sagt att han gör mig fruktansvärt lycklig och brutalt levande?

Efter vårt senaste samtal känns allt så bra.
Jag var väldigt orolig över att min flytt skulle förändra massa mellan oss. Och kanske är de för tidigt för att egentligen veta. Men efter att vi pratade i helgen så känns det inte alls så. Och jag orkar inte längre fundera så jävla mycket.
Jag vill bara vara. Vill bara passa på att njuta så länge som jag bara kan. Så länge som han är i mitt liv.

Jag vet att jag har en förmåga att analysera och tänka sönder saker. Och det är väldigt tröttsamt. Så jag måste sluta. Jag märker hur våra samtal mer och mer kommer in på just de. Min oro, min paranoia, mina tankar m.m. Och jag gillar de inte. Han gillar de inte, jag gillar de inte. Så de måste sluta. Annars är jag helt säker på att jag kommer sänka mig själv.


Han sa att han någon gång skulle komma och hälsa på mig. Att de var helt säkert, han LOVADE de. Jag kommer hata honom om han inte gör de. Men "någon gång" är väldigt länge så han har ju tid på sig att hålla sitt löfte.
Annars var han väldigt gullig denna helgen. Ganska ovanligt.
Han sa ett par saker som jag tror att han sa för min skull. Det var inte likt honom och han vet att det är sånt som jag skulle vilja höra. Det är iallafall vad jag tror. Oavsett så smälte jag så klart, svag som jag är. Ett enda vänligt ord och mina knän viker sig. Patetiskt egentligen. Men jag gillar de faktiskt.
Det var länge sen vi snackade. Om man inte räknar minuterna då han sa att han inte skulle ha tid att träffa mig, förra helgen. Det var länge sen det gick så lång tid i mellan våra samtal. Och jag saknade honom och jag ville berätta varenda liten tanke jag haft. Haha..

Nu är de snart helg igen. Denna veckan har gått fort.
Jag håller på att packa upp i den nya lägenheten. Rätt långsamt, men det är mysigt. Speciellt nu när jag kommer på mig själv att fantisera om hur jag kysser honom i hallen och hur jag drar med honom in i sovrummet till min nya, stora säng.. Någon gång ♥