Jag är OK nu.
Men jag vet att om han hade kommit hit endast för en snabb kyss så hade jag inte låtit honom gå. Hehe.. Inte för att jag hade kunnat stoppa honom om han ville gå, men jag hade gjort allt för att han skulle vilja stanna en minut till och en till och en till.. =)
Alltså i stortsätt slitigt av han kläderna..
Men det hade kommit upp massa saker för honom som han inte hade räknat med eller som han kan göra något åt. Det är bara att gilla läget och se de positiva i situationen. Och det positiva är att destu längre tid de tar i mellan våra möten, ju mer intensiva blir dom. Iallafall för mig.. =)
Jag har faktiskt kommit igång med min packning, har bara packat en låda, men det är början som är värst. I morgon är de intensivt packande hela dagen. Och inga ursäkter.
Jag känner mig lugn nu och det är ganska smärtfritt..=)
Smärtsamt
"Jag vet" suckar han tillbaka.
Nä, jag kommer inte träffa Hetingen innan ja ska flytta.
Och det är så jävla kasst.
Och jag tycker inte att de är särskilt okej, jag är inte okej. Men jag kan inte göra något åt de.
Det suger och inte på ett bra sätt.
Jag är så besviken att det gör ont i mig, utan att överdriva. Det är smärtsamt.
Men jag hade de på känn. Jag visste att det fanns en väääääldigt stor risk att det skulle bli just så här. Och fast att jag var beredd på de så kändes de som ett hårt, skoningslöst hugg.
Och när han sa de till mig använde han en fras som jag jämnt använder. "Det är helt fucked up" (och jag kunde inte motstå att le lite snabbt) Men jag kunde inte höra något på hans röst som avslöjade honom. Om han kanske också var besviken över att de inte skulle finnas tid, eller hur han tänkte och kände. Så jag var tvungen att fråga. Och så säger han med tröttsam röst att han ville, att han hade tänkt träffa mig. Jag förstår att han tröttnar på mitt ständiga tjafsande men jag vet inte vad han tycker och tänker om han inte säger de till mig med ord.
Fan. Jag behövde verkligen de. Jag behövde verkligen ha honom nära mig, i mig. Jag förstår inte varför och jag bryr mig inte längre. Jag bara känner att allt i mig skriker efter honom.
Han sa att han vet, att han känner mitt behov av honom.
Tveksamt. För om han verkligen känner vad jag känner... Hur lyckas han fortsätta andas?
För det känns som ett behov, inte bara en vilja.
Och jag vet varför. Denna flytten betyder så mycket för mig. Det är mycket som kommer och ska förändras. Jag är väldigt nära honom, för nära. Jag känner de, jag kan inte se honom ur något annat perspektiv. Men innan jag skulle börja försöka ta några känslomässiga steg bakåt så ville jag känna honom intill mig en sista gång. Jag hoppas inte att det skulle vara sista gången, men sista gången på väldigt länge. För det blir svårare och de har knappast varit lätt innan. Det kommer krävas mycket mer av honom nu, men han har inte mer att ge mig.
Smärta igen.
Men nu måste jag börja andas igen. Ta några djupa andetag och tvinga han att rinna av mig. Ska ställa mig i duschen. För jag fryser väldigt mycket.
Det kommer bli bra, mycket bra. Det här är inte slutet på något, det är början.
Killen på andra sidan torget
loggade in på min "hemliga" msn.
Och gissa vem som skriver till mig. Jo, killen som bor på andra sidan torget.
Han kom hit, knullade mig. Jävligt bra dessutom. Och sen stod han alltid som offline på msn. Så jävla tydligt att han blockade mig. Han var jämt online innan, ALLTID!
Han börjar skriva mig mig nu direkt när jag loggade in.
Först trodde jag inte att han kom ihåg vem jag var och jag var inte säker på att det var han som var han.
Men han verkar komma ihåg.
Jag är faktiskt helt säker på att han blockade mig, men nu nekar han. Så jävla onödigt. Spelar de någon roll?
Han vill komma hit, NU.
Men det är inget bra läge nu. Jag håller på och ska försöka komma igång med mig packning. Och dessutom hoppas jag på att Hetingen ska vilja träffa mig innan jag flyttar.
Och det är den enda som jag planerar att flyttknulla.
Men jag vet inte om de kommer bli något.
Och jag orkar inte känna mig jobbig och krävande.
Vi pratade inte i natt. Efter 3 samtal och ett sms skickar han tillbaka att han har folk i bilen. Men han satt i annat samtal varje gång jag ringde. Orkar inte.
Om han verkligen vill träffa mig innan jag flyttar så får han fan se till att hitta lite tid till de. Och om han inte gör de, så vill han inte träffa mig så mycket. För då hade han hittat tid. Då hade han planerat in mig.
så vi får se vad han har tänkt. om han nu har de.
Ja, jag är lite avslagen på allt just nu. Vill verkligen träffa honom en sista gång. Känna honom nära mig. Men jag kan inte tvinga honom, tyvärr. Hade jag kunnat de hade jag för länge sen tvingat honom ha sex med mig hela, hela tiden. Ända tills jag hade tröttnat och kommit över vad fan de nu är som är så jävla speciellt med honom för mig. Sen kunde han gå. Det skulle vara så skönt att känna mig helt klar med honom.
Hehe.. jag vet att han tror att jag aldrig skulle kunna känna mig klar och bli trött på honom. Hoppas han har fel.
Iallafall har jag i stort sätt släppt de. Nu är de upp till honom.
Jag är trött på att jaga honom jämnt.
Men nä, ja tar inte hit killen över torget ikväll. Kanske i morgon eller någon annan dag snart innan jag flyttar. Eller kanske inte alls. Får se. Bryr mig inte, det är bara sex.
He makes me feel so fucking alive
Jag vet också allt de där.
Ibland när de gått lång tid i mellan så glömmer jag bort hur mycket han egentligen påverkar mig. Då tror jag att jag har de under kontroll, att jag har han under kontroll. Men härom dagen på mötet, märkte jag hur jävla lite kontroll jag egentligen har på mig själv. Jag kan inte tänka bort honom, han är där och jag känner de i hela kroppen. Så jävla medveten om hans närvaro är jag.
Och jag gillar de.
Jag gillar sättet han får mig att känna på. För det är intensivt, passionerat, vilt och hett. Och han gör mig så fruktansvärt levande. Han har väck känslor i mig, som jag inte hade en aning om att jag ens kunde känna.
Komsi komsi
Och det gör mig så jävla glad. =)
Jag trodde nästan att jag skulle vara tvungen att tjata på honom om de.
Eller jag var rädd för att jag skulle vara tvungen att göra de. Och bli jobbig och krävande och känna mig helt desperat efter hans berörning. (som jag faktiskt är)
Men nu va de han som tog upp att han kanske kunde komma och knulla sönder min säng (igen) samma dag som jag flyttar. Mitt i veckan alltså. Han var tungen att kolla läget först, såklart.
Jag vill vara med honom nästa helg, då jag är ledig + en sista gång samma dag jag flyttar. (Eller vilken annan dag som helst. Om det nu är möjligt, vilket jag inte ens vågat tänka på eller ens fantiserat om.)
-"2 gånger??" frågade han.
-"Jag skulle kunna ha sex med dig varje dag."
Och han var jävligt medveten om att jag satt snett bakom honom på mötet och längtade efter honom.
Ja, fy fan vad jag längtar efter hans närhet, hans kyssar, hans leende, hans händer i mitt hår, hans blickar, hans varma inbjudande famn. Det känns som om varje cell i mig längtar efter honom, behöver honom.
Och jag förstår ingenting.
Jag förstår inte hur jag kan känna så här, hur han fått mig till de. Eller varför jag gör de. Vad det egentligen är med honom som gör att jag dras så jävla intensivt till honom. För jag kan inte motstå honom. Som sagt, jag är chanslös.
Han gör mig chanslös
Jag satt snett bakom honom. Om jag skulle sträcka lite på mig så skulle jag nästan kunnat pilla honom lite i nacken. Men jag tittade knappt åt hans håll. Pratade förmodligen för mycket istället. Försökte hålla mig sysselsatt med annat. Och det gick rätt bra. Tills mötet blev alldeles för långsamt, då tilllät jag mig själv att titta lite på honom. Hans hår hade blivit lite längre än sist och jag önskade att jag hade kunnat dra min hand igenom de.
Våra blickar möttes en gång, när mötet var slut. Och ett tyst hej utbyttes. Och ingen förutom möjligvis han kunde ana min längtan.
Och jag får sån chock varje gång jag träffar honom, hur stark det egentligen är. Om jag tycker att jag får kickar av våra samtal så är det ingenting jämfört med att vara i hans närvaro. Jag är totalt chanslös mot honom.
aaaah..! Jag har alldeles för mycket fritid. Men jag undrar hur jag ska lyckas överleva detta, egentligen.
Read me. Feel me.
Till en annan by, kanske ett ställe man skulle kunna kalla stad eller iallafall förort till en större stad.
5mil härifrån. Det är spännande, nytt och otroligt skönt.
Och innan jag flyttar skulle jag vilja träffa Hetingen en sista gång. Inte för att det garanterat kommer vara sista gången. Men efter flytten kommer de inte vara lika "lätt". Och det kommer behövas lite planering och Hetingen gillar inte att planera. Därför kommer de vara svårare.
Jag tycker att det är lite tråkigt. Jag älskar våra små möten. Att vara i hans närvaro, att känna han under mina fingertoppar. Det kommer jag aldrig att tröttna på. Det är mötena som jag lever upp som mest på. Och alla samtal känns nästan som förspel i jämförelse med de minuterna som han rör vid mig, de minuterna som han är inne i mig.
Så de här sista mötet innan jag flyttar är väldigt viktigt för mig. Väldigt. Speciellt om de blir de sista på väldigt väldigt länge, eller kanske för evigt.
Och jag är i desperat behov av de. Jag känner i hela min kropp att jag behöver de. Och jag är orolig för att han inte kommer ta sig tid till att träffa mig. Att han inte får de att hända utan att jag verkligen tjatar om de. Och jag vill inte tjata. Jag vill att han ska vilja träffa mig. Att han ska vara den som puchar på de.
Men den här flytten blir inte så stor förändring för honom som för mig. För han vet att om han vill träffa mig så kommer jag komma springandes direkt. Han kommer fortfarande kunna träffa mig så fort han vill.
Kanske är jag lite väl paranoid över att vi aldrig mer kommer ses. Men jag är sån.
Sen blir ju inget bättre av att jag för ett par månader sen försökte spå mig själv med hjälp av tarotkort.
3 kort, en fråga om vad som kommer hända med Hetingen och mig.
Då, nu, framtid.
Jag minns inte de första två korten, men förmodligen tyckte jag att de stämde in. Men sista kortet, de minns jag.
Döden.
De behöver inte betyda att någon kommer dö, eller att vårt "förhållande" kommer ta slut. Men det betyder stor förändring. Och jag tror att den förändringen är här nu.
Jag tror att min flytt kommer innebära mer än bara några extra mil i mellan oss. Den kommer sätta distans mellan oss även känslomässigt.
Och det är kanske inte så dåligt egentligen, för jag är väldigt nära honom. Jag lägger ner väldigt mycket tid och energi på honom. Och jag gillar de, men det är egentligen inte särskilt bra.
Jag har märkt att jag har lite svårt för att säga att jag är singel när jag får frågan. För jag känner mig inte som de. För vi har ett slags förhållande. Och hur patetiskt de än är, så är detta mitt mest seriösa, längsta förhållande som jag haft. Och de är inte ens på riktigt. Vi leker bara. Det är i smyg, det är hemligt. Och de kräver att jag ljuger för mina bästa vänner. Det är ett nödvändigt ont som jag märker att jag utan problem gör. Jag både lyckas med de och jag tycker inte att det är särskilt jobbigt längre. Det är ett litet pris för vad jag får ut av de. Så de är totalt värt de.
Men vi har ingen framtid tillsammans.
Jag kommer aldrig somna tätt intill honom för att sen vakna upp på samma sätt.
Jag kommer aldrig få en chans att tröttna på honom, eller på hans smekningar.
Vi har och kommer alltid bara ha de vi har nu. Och för stunden funkar de. Men jag vill ha så mycket mer i livet. Jag tycker att jag förtjänar mer. Och framför allt kräver jag mer av livet.
Därför är de på ett sätt bra att den här flytten tvingar mig till att sätta känslomässigdistans mellan oss. För jag behöver de och jag behöver känna att det är jag som gör de. Om jag kände att han började dra sig undan för mycket skulle jag förmodligen få panik och göra allt för att försöka hålla kvar honom hos mig.
Det innebär inte på något vis att jag kommer avsluta något med honom, ingen chans. Jag trivs alldeles för bra med honom. Men jag kommer inte tillåta att han regerar i min värld längre.
Hihi.. vad skönt de känns att ha skrivit ner och sorterat alla tankar.
Nu ska jag gå och sortera mina prylar. =)
Kärlek på distans
-"Det finns ingen som tänder mig så som han gör."
Jag blev lite generad. För då förstod jag.
Ring ring, why dont you give me a call?
Jag har redan ringt honom 2 gånger med ca 30mins mellanrum och skickat ett sms. Han sitter i ett annat samtal, med sin kollega. De brukar prata och jag brukar behöva slåss om telefontiden mot honom. Och den här helgen vinner han tydligen allt.
Och de stör mig. För jag tycker att detta lite är min tid. Han kan snacka med honom när som helst. Det kan inte jag. Jag har några timmar om nätterna på helgerna. Thats it. Dessutom brukar jag vänta ett par timmar innan jag hör av mig, för att de ska hinna snacka lite. Men nu är de snart försent.
Och jag fattar att han inte bara kan fnysa av honom och slänga på telefonen eller säga till honom att han inte kan prata mer, för han måste ge lite uppmärksamhet till sin älskarinna som ringer och stressar honom. Och jag fattar att de är uppe i ett väldigt spännande samtal och att han pratar med honom för att han VILL prata med honom.
But it fucking sucks..
Och ändå sitter jag här och ler lite för mig själv.
För de va precis det här som jag längtade efter för inte så länge sen. Att ha någon som inte ringer. Att sitta och vänta på ett samtal från någon man bryr sig om. Att sitta här helt frustrerad och inte fatta varför han inte redan har ringt. Vad kan vara viktigare liksom?? =)
Haha.. och så ringer han tillslut. =)
Åldersskillnaden
Hetingen är dubbelt så gammal som mig ungefär och han är ett år yngre än min pappa.
Det är rätt stor åldersskillnad.
Jag märker de sällan.
Visst har han gjort mycket mer, han har sett mycket mer. Han är på en helt annat plats i sitt liv. Han har barn, familj och hus.
Jag har en katt (som i mellanåt hatar mig), hyreslägenhet och drömmar. Och även om jag i dagens läge inte planerar att skaffa barn på ett tag, så kommer den dagen komma någongång och han har redan allt de där. Han är i stort sätt redan klar med de. Och jag får för mig att han har sagt att han inte vill ha fler barn.
Så även om om om om om om OM vi på någotvis någongång skulle kunna bli tillsammans offentligt, på riktigt. Så skulle en sån sak kunna vara ett problem i längden. Och visst skulle de finnas fler problem.
Han tog upp de lite i natt.
Han sa att även om inte vi skulle ha problem med åldersskillnaden så skulle folk i vår omgivning kunna ha problem med de och de skulle kunna skapa problem för oss.
Humm.. Jag vet inte de riktigt. Jag har inte funderat på de särskilt mycket, försöker låta bli.
men om jag skulle tillåta mig själv att tänka på de. Hur de skulle vara att berätta för mina föräldrar om honom t.ex. Hehe.. Jag skulle nog vara lite nervös. Men väldigt nyfiken på hur de skulle reagera. Jag har väldigt bra föräldrar enligt mig som inte dömmer eller har särskilt mycket förutfattade meningar och det är så jag är uppfostrad. Så jag är inte särskilt orolig.
Visst tror jag att de skulle bli lite chockade. Och jag kan också tänka mig att de skulle bli lite oroliga för min skull och fundera på vad fan han är ute efter med mig. Men de är också rätt vanliga saker som de förmodligen skulle vara oroliga över, oavsett vem jag tog hem och presenterade dom för.
Men jag tror att efter att de vant sig lite skulle de inte ha problem med hans åldern.
Båda mina föräldrar har varit tillsammans med betydligt yngre. Kanske inte en åldersskillnad på 21 år. Men på mellan 11-16år ungefär.
Den som skulle ha mest problem med de, skulle nog vara min pappa. Jag kan tänka mig att de skulle kunna vara mest skumt för honom. Han är väldigt lugn och behärskad så jag skulle bli Väldigt förvånad om han gjorde en stor grej av de. Sen efter ett tag, efter att de träffat honom så skulle de nog inte vara så konstigt längre. De skulle ju bara vara tvungna att vänja sig helt enkelt.
När jag var i 14-15 års ålders så hade en bekant till mig som var i samma ålder en pojkvän som var dubbelt så gammal. Han var 31. Visst, var de lite snacka om de ett tag. Men efter att vi träffat honom ett par gånger och vi hade umgåts med honom, festat med honom så var det ingen som tänkte på de längre. Då kändes det väldigt självklart. Och jag är ganska säker på att de fortfarande är tillsammans. Sist jag hörde något så hade de köpt hus tillsammans och jag mötte henne på lokala Ican när hon veckohandlade för ett tag sedan.
Så omgivningen vänjer sig.
Jag kan inte tänka mig att mina vänner skulle ha problem med det. Inte de närmaste som känner mig på riktigt iallafall. Visst skulle de också undra och först kanske tycka att det är lite konstigt. Men efter ett tag, efter de träffat honom skulle de inte tänka mer på de. Och om de skulle ha något problem med mitt val av pojkvän p.g.a hans ålder så är de deras problem. Och jag tror (och vet) att han inte skulle ha särskilt mycket problem med de flesta av mina kompisar.
Jag tror att om de skulle vara problem någonstans så är de på hans sida. Hans vänner, omgivning och framför allt kanske hans föräldrar.
Och visst skulle de vara jobbigt om de inte på något vis kunde acceptera mig och att vi var tillsammans. Och framför allt lite trist. Men jag skulle kunna hantera de och jag hoppas att han skulle kunna de också.
De kommer förmodligen aldrig komma till de. Och om de skulle de, får man väl ta de som de kommer då.
Men som jag har förstått på honom så har de ett väldigt bra förhållande så det är inte så stor risk (chans?) att de kommer hända.
Och så länge som jag har han i mitt liv på något vis, så klarar jag mig bra. =)
