Vi somnade i armarna på varandra igen.
Vi hade varit ute på ett ganska tråkigt ställe, men jag var där med honom. Vi hade pratat, diskuterat och flirtat så som vi alltid gör. Och vi dansade.
När sista låten kom så tittade han på mig, sträckte ut handen mot mig och drog mig intill honom. Det var vår första dans. Jag minns att jag efter mycket laddande bjöd upp honom i 9an på ett disco. Han sa nej. Men den här natten sa han inte nej till mig.
Vi gick hem till honom och hans rumskompis ramlade in en stund senare med någon brud. Vi satt allihopa i soffan och snackade. Efterfestade. Han la armen runt mig och jag lutade mig mot honom.

Han har börjat att "ta hand" om mig lite. Det är svårt att förklara. Han är omtänksam på ett sätt han aldrig har varit innan. Jag gillar de, nä, jag älskar det. Han gör att jag känner mig fullständigt trygg i närheten av honom. Det är en mysig känsla.

Efter ett par timmar och många mer "djupa" diskutioner så gick vi och la oss. Jag frös jättemycket efter den sista diskutionen på balkongen och kröp tätt intill honom, höll om honom, tvingade honom att värma mig.
Jag vaknade mitt i natten. Vi hade vänt på oss. Jag låg på hans arm och han låg bakom mig. Jag tog hans andra arm och la om min midja och somnade om igen.

"Jag älskar dig", sa han i mitt öra när vi stod i baren. Som vänner så klart. Bästa vänner.
Jag dog nog en stund.
Vi har förändrats. Jag vet inte vart vi är på väg, men de kommer garanterat bli bättre och bättre.
Men jag trodde jag var klar. Jag trodde att alla mina känslor var överrenst om att jag var över honom. Nu är de inte lika överrens längre.
På ett sätt vill jag ha honom mer nu än vad jag någonsin velat ha honom. Och jag trodde inte det var möjligt. Jag trodde inte det var möjligt att vilja ha någon mer än vad jag ville ha honom för några år sedan. Det var de mest intensiva jag varit med om. T.o.m Hetingen ligger i lä om man skulle jämföra. Men jag jämför inte.

Det har aldrig riktigt funnits något hopp om att Hetingen skulle kunna bli min. Han är hennes.
Jag bara låtsas som om han är min de stunder vi ses. Och kanske är han de lite då också, men bara då.


Jag trivs just nu.
Sen får man se hur tiden utvecklar sig.
Men om man ska vara ärlig så vet jag att jag hör ihop med de båda männen ovanför. På olika sätt. Men det finns fler.  Kanske kommer någon i framtiden att vara min på riktigt och alltid. Man kan ju hoppas.

Livet är väldigt spännande och jag är bara i början. ♥