Hetingen jobbade i natt.
Fick ett mejl igår där de stod att han skulle hoppa in och jobba. Det blev lättare att andas och jag bara log.
Vi kommer att prata i natt igen. Väldigt skönt att veta.
Idag kommer bli en väldigt bra dag. =)

Dagen har gått. Det är vanligtvis vid den här tiden som jag tittar på klockan och funderar på att ringa honom.
Det är tomt. Väldigt tomt och det ligger en liten klump med ångest i mig. Kanske är de saknad, redan?
Jag behöver ordentliga avslut på saker. Jag har sagt de så många gånger till honom. Jag vill veta när sista gången är. Så jag kan förbereda mig, säga adjö på riktigt. Jag tycker inte om att saker avslutas eller förändras för snabbt när jag inte är redo.

Och ja, jag överdriver. Jag är en överdrivande människa som oroar mig och alltid tror de värsta först. Jag vet inte egentligen vad de här kommer betyda. Eller vad som egentligen händer.

Men jag vet att det i stortsätt är första gången på ungefär ett år som jag inte kan ringa honom denna natten. Natt till lördag. Och det är första gången jag inte vet när vi kommer prata igen.
Han sa att han kanske kommer hoppa in på jobbet ibland när de behövs. Nyckelorden är KANSKE, IBLAND. Det räcker inte. Det kan ta en vecka, det kan ta 3 år.
Mmm.. just det. Det är 3 års väntetid på steraliseringen. 36månader!!!

Och ja, det är väldigt mycket jag jag jag.. Men detta är min blogg och den är till för mina tankar och känslor i mitt liv. Och jag har sagt de förr, den här "kärleken" jag har för honom är självisk. Den tar inte hänsyn till någon eller något annat än min själviska lycka.

Och om jag ska se de från hans håll, i det stora hela. Så var kanske de här beslutet att säga upp sig rätt bra. Jag kommer aldrig kunna argumentera mot det.
Han vill fokusera mer på familjen, speciellt på barnen och vara mer ledig när de är lediga. Och de håller på att bli sommar. Sen vill han fokusera på att få igång hans företag på riktigt. Det går tydligen bättre och bättre.
Jag har hjälpt honom med en del där.
Så jag är chanslös.
Jag tror inte att han tänkte så mycket på mig när han tog beslutet. Han har annat att tänka på, viktigare saker. Det är bara lite jobbigt när man märker de på ett sånt här vis. Så jag kan inte klandra honom egentligen, jag förstår.
Jag är bara besviken.

Men det finns inget jag kan göra åt de, så jag får väl bara acceptera och släppa det.
Gå vidare...?
Åh, jag orkar inte ens fundera. Det får helt enkelt bli som det blir.

Hetingen har tydligen sagt upp sig från sitt jobb. Han har snackat om de länge, men de har alltid varit i framtiden. Men nu har han gjort det och det betyder att vi inte kan prata på nätterna längre.
Fan vad jag älskade dom nätterna. Fan vad jag behövde dom. Speciellt nu när vi inte kunnat ses och inte kommer ses på väldigt länge. Och nu när vi inte har nätterna att kunna prata på så kommer vi ju knappast ha nätterna i framtiden att ses på.
Och det gör mig så jävla ledsen och förbannad och ännu mer ledsen och bara helt jävla förstörd faktiskt.
Det värsta är nästan att han inte verkar reagera. Han verkar inte bry sig.

För någon eller ett par månader sen när vi pratade så föreslog jag att han skulle koppla in sitt andra jobb på mobilen så hade han kanske kunnat jobba med de samtidigt som han jobbar med sitt natt jobb. Han ville inte de.
-"Då kan jag ju inte prata med dig."
Och nu så bara slänger han ur sig att han har sagt upp sig. Bara sådär i förbifarten, utan tanke på hur de påverkar mig, oss, ja allt. Utan förvarning. Bara pang. Nu är de slut med våra nattliga samtal som varar i timme efter timme. Och han verkar inte ens bry sig!!!!!
Han vände nyss upp och ner på så mycket och han bryr sig inte.
Jag trodde att våra samtal var viktiga för han med.
SÅ VAD FAN????
Och om de nu inte är de så vet han om att de är viktiga för mig och han tog just bort dom. bara så där.

Jag menar inte att han skulle stanna på jobbet endast för min skull, för att vi ska kunna prata. Även om jag hade älskat om så var fallet.
Men jag trodde inte att de skulle hända nu, inte såhär. Jag trodde att han åtminståne skulle sagt till mig i förväg innan han planerat att säga upp sig. Så jag visste. Ja, jag tycker att jag som älskarinna, vän eller vad fan jag nu är har lite rätt att vara en av de första att veta när han planerat att förändra en stor del av mitt liv med.

I telefon är enda sättet som vi kan prata ostört. Jag har han på msn och på fb. Men man vet ju aldrig vem som sitter vid datan och dessutom har vi en förmåga att missförstå varandra när de bara är i skrift. Det är lätt att göra de. Man hör inte tonläge eller sarkasm eller något sånt. Samma sak gäller om jag mejlar honom. Jag kan inte skriva de jag egentligen vill. aldrig.
Så de är inte riktigt ett alternativ. Allmänna saker kan vi prata om där. Men inget mer. Och de är just de där "mer" som jag älskar att jag har (haft) med honom.
Jag har bara den här bloggen, där jag kan skriva ostört till honom, för honom. Men han läser sällan och han skriver aldrig tillbaka så det är som att ha ett samtal med sig själv, eller en vägg.

Vi har aldrig pratat i telefon på dagtid. Han är hemma med iallafall ett litet barn och sen ett par mellanstora. Och om de hade funnits tid innan och han hade velat ringa mig, så hade han kunnat göra de. Men de har han aldrig. Så varför skulle de kunna finnas tid och lust till de nu?!?!?!?!!!

Jag skriver utan att tänka, för jag är irriterad och lite ledsen. Jag orkar inte välja mina ord.

Sen skriver han att det är inte de värsta, att det är mer han ska berätta. Så frågar han om jag är mogen. MOGEN???? För vad fan då liksom. Ska han verkligen dumpa mig där, precis där och då. På FB chatten. Seriöst?????!
Så säger han bara att hans son ska ta över datan. Så vi kan inte fortsätta vår disskution.

...

Ja, han visste exakt vad jag trodde att han skulle säga. Han lurade mig. Han lekter med mig. Han gör de mot mig medvetet. Varför??
Vad fan är problemet????

Och jag överdriver säkert. Jag har inte sovit, jag är ledsen och förbannad.
but I DO NOT FUCKING CARE!!!!
Jag är arg nu.


Och jag som hade en del jag ville prata med honom om denna helgen. Och sen hade jag tänkt att föra in samtalet på något annat. Något mysigare..
men nu, förstört!

I söndags knackar de på min dörr, det var han, the black man!
Men jag öppnade inte.
Jag hade inte duschat på någon dag och kände mig allmänt ofräch. och jag fick panik. Vad skulle jag göra? Och innan jag kommit fram till något så hade han redan gått bort till hissen. Kanske lika bra de andades jag ut.

Idag efter att jag varit ute och träffat en kompis och handlat lite så kliver jag in i hissen och ser att någon har tryckt på 7våningen. (samma våning som han bor på)
Snabbt som fan går jag ut ur hissen igen. Jag bor på tredje och skulle gått av innan han skulle gå på. Jag väntar medans hissen gått upp och kommer ner igen. Dörren öppnas och en gammal gubbe kommer ut. Jag suckar och ska precis ta mina kassar när jag ser att de är någon mer i hissen. Han. Den svarta mannen.
Jag går in i hissen. Han ska ner till källaren och vi åker neråt.
Han berättar att han hade varit och knackat på. Jag lådsas som om jag inte vet vad han pratar om och säger att jag måste ha sovit. Jag jobbar ju faktiskt nätter.
Sen säger jag att han borde komma förbi en annan dag.
- When? frågar han direkt.
- Tomorrow? svarar jag lite osäkert.
- What time?
- 8?
Sen säger han något som jag inte riktigt uppfattar. Kanske "we´ll see" eller kanske något helt annat. Dörren stängs och jag åker upp till min lägenhet.

Så, nu kommer han komma hit i morgon.
Det känns konstigt. Nervöst. Och sen ännu mer konstigt.
Jag har ingen aning om vad vi ska göra eller vad han förväntar sig. Hans blickar avslöjar honom lite. Men men vet ju aldrig. Och jag vet inte riktigt hur man gör detta på riktigt. Hur funkar de liksom?
När jag träffat främmande män innan så har vi pratat på nätet innan. Jag har berättat vad jag är ute efter och de lika så. Då vet jag vad de förväntar sig. Men nu vet jag inte. Jag vet inte ens om de bara är sex eller om de är mer. Jag vet inte ens vad jag har för förväntningar.

Dessutom känns tanken på att vara med någon annan än Hetingen bara konstig, och om jag ska vara ärlig. En aning ledsamt. För jag hade inte ens tänkt tanken om saker var annorlunda mellan oss.
Nu känner jag mig nästan tvingad att träffa honom. För saker är inte annorlunda och jag måste puscha mig framåt. Kan inte låta mina känslor för Hetingen göra att jag bara står och stampar på samma ställe. Även om det kanske är de som jag skulle vilja göra. Pausa det övriga livet och bara leva när jag är med honom. Men så kan man inte leva i längden.

Jag nämner Hetingen för ganska få av mina vänner.
Han har blivit så stor del i mitt liv och det känns konstigt att ingen vet.
Det känns ibland som om jag lever ett dubbelliv.

Det offentliga livet där jag är singel och har varit de väldigt länge. De frågar om hur de går med killarna och ger mig olika tips på hur jag ska träffa någon. Vissa vill nästan hjälpa mig att hitta någon att starta en familj med. Bara för de håller på med det. De är lite oroliga och tycker att jag är ensam. "Är de inte dax att du hittar någon nu?"
De tror mig inte när jag säger att jag inte har panik med att träffa någon att bilda familj med. Att jag trivs med att vara singel och "fri". Jag är ju bara 23 och känner inte någon stress.
De tittar misstänksamt på mig, men ger sig för stunden.

Sen har vi det andra.
Hemligheten.
Vissa tillåter jag titta in ibland, lite som igenom ett nyckelhål. Jag visar de det jag vill att de ska se. Försöker att ge en rättvis bild och inte romantisera allt. D.v.s att jag även ibland berättar nackdelarna med de och inte bara allt bra. De vet att jag inte berättar allt och de accepterar de.
Vissa är oroliga. Rädda för att jag inte vet vad jag gett mig in i och för att jag inte ska kunna ta mig ur de. Det är jag också ibland.
Men oavsett så är de värt det. Jag kan inte riktigt tänka mig hur de skulle varit om jag aldrig träffat honom, aldrig pratat alla dessa timmar med honom i telefon, aldrig lärt känna honom.
Våra samtal pendlar mellan vanligt vardags prat till drömtydning, analysering och funderingar om livet, framtiden och beteende.
Det är djupt, spännande, avslappnat och skönt.
Jag ser oss först och främst som vänner. På en djupare nivå som inte går att beskriva med ord. Sen ser jag oss som älskare. Lovers är ett bättre ord. För vi delar en viss kärlek. Vi går in i den på olika villkor och från olika situationer. Men den existerar, vi existerar, på något vis.
Jag känner mig inte som singel och jag har haft en relation med honom i över 1 år. Men jag vet att jag måste leva som de. Jag kan inte tillåta mig själv säga nej till livet även om jag skulle vilja. Även om det är enkelt. För jag vill ha så mycket mer än vad han kan ge mig. Jag förtjänar mer.
Men det är underbart. =)