Hetingen ringde en signal ganska tidigt i natt. Och en signal från honom betyder. Ring upp mig! Annars brukar jag vänta med att ringa honom. Ge honom lite tid att jobba..
Det överraskade mig.
Men jag började direkt att le. Tog telefonen och ringde upp honom.
Sen gick allt så lätt, som det alltid gör.
Han skrattade mycket, jag gillar det.
Han kände sig lite bra för att han hittat hit så lätt. Jag trodde det skulle vara svårare, men han hittade direkt. Och det gjorde att han kände sig lite extra nöjd med sig själv.
Det var faktiskt ganska skrattretande lätt, tydligen.

Sen fortsatte vi prata.
Jag älskar hur lätt det är. Hur vi kan hoppa från ämne till ämne och sen tillbaka..
Och jag försöker verkligen hänga med i hans tankegångar, försöker förstå vad han säger när han pratar. För jag vill förstå och jag hoppas att jag gör det också. Iallafall tror jag att jag hänger med rätt mycket. Men inte alltid, såklart.

Men i natt blev det mycket prat om berörning, personliga ögonblick och ja, familjeliv faktiskt.
Och han lyckades växa i mina ögon igen. =)

Nu ringde han en signal igen..=)

---

Och nu har vi pratat klart.
Hmm..
Känner mig jävligt korkad...

Hetingen är online på msn.
Man han skriver inte till mig.
Kanske är det inte ens han, eller så är det inte läge.
Kanske sitter han och läser igenom denna bloggen just nu. Om han inte redan gjorde det i förmiddags. Jag har ju inte skrivit så många inlägg och han var lite nyfiken.

Jag är nyfiken på vad han tänker. Om jag har skrivit något han inte visste. Tror inte det.
Jag har inga hemligheter för honom och allt jag har skrivit här, om honom, är mer bara för att jag vill skriva ner det.
Han är ju min hemlighet.


Kommer ringa honom i natt igen.

Hetingen hittade hit idag, trots att jag bad honom att vänta.
Trodde inte att det skulle vara så lätt att hitta den. Har försökt själv. Googlat lite ord.
Han skrev Hetingen och sex och kom hit.
Ganska skrattretande
Men det är lugnt, är han nyfiken på vad jag skriver så får han väl skylla sig själv.
Det är ju inte riktigt så att det är något nytt för honom. Han är ju också där när vi pratar. Vet vad som vi säger och inte säger. Ända skillnaden är att i denna bloggen får eftersnacket.. Haha, så kan man säga de.
Eftersnack av mig. Tankarna och funderingarna efter.
Backstage..
VIP!

Nu är jag lite trött.

Jo, jag frågade honom i natt om han tänkte på att vi hade haft sex där lite i skogen varje gång han körde förbi.
Och ja, det tänker han ju på.
Bra..=)


Började snacka med en kille på msn. har snackat med honom i telefon också.
Men idag, eller i morse ringde han och väckte mig. Undrade om jag var ok. Jag svarade att jag va ok och undrade om vi kunde höras senare.. När jag vaknat.  Sen la vi på.
Hörde av mig till ett tag efter jag vaknat.
Och han va hel skum.
Han läser min andra blogg och hade läst ett inlägg som han inte förstått och misstolkat det som fan. Han trodde att det hade hänt mig något. Jag förstod inte riktigt. Han hade iallafall varit orolig för att det hade hänt mig något.
Jag blev lite irriterad.
Man kan inte ta allt jag skriver ordagrant och man kan inte försöka sig på att tyda vad jag skriver om när jag försöker skriva att ingen (förutom hetingen) ska fatta. Och han, som inte ens känner mig går in och försöker tolka och får det helt fel. Vet inte vad han trodde att det handlade om men fel va det iallafall.
Sen betedde han sig som om jag gjort något fel. Att jag skrivit något jag inte borde.
Men va fan är hans problem?
Trodde han att mina senaste kryptiska meddelanden hade handlat om honom och kände sig sviken nu när han förstod att det handlade om någon annan?
Men varför skulle jag skriva om honom? Jag känner honom inte och jag vet inte om jag vill lära känna honom nu heller. Kändes lite som en psykovarning.

Dessutom visade de sig att det är han som under ett annat namn kommenterat på min blogg lite då och då. Och jag har fråga om det varit han, för de va i samband med att jag började snacka med honom som det började. Men han har nekat. Varför?
Han sa att han försökte vara rolig och att han trodde att jag förstod att det var han. Jag misstänkte det, men han neka så varför skulle jag inte tro på honom då.
Ännu en psykovarning.

Får väl se vad som händer. Blev väl inte riktigt som jag tänkt mig. Så jag lägger han åt sidan lite. Är trevlig och så, men låter han vara lite på distans ett tag. Eller för alltid..

Dessutom var han nästan deprimerad när jag pratade med honom idag. Det känns inte som om han är nöjd med sitt liv. Men han verkar itne göra något åt det heller.
Jag behöver inte ha depressiva psykos i min närhet.
Jag gillar glada, positiva personer.
Som hetingen..=)

Pratade med Hetingen i natt.
Vi hade ett väldigt djupt samtal.
Kom in på mycket.
Han sa att han kände kärlekskänslor ifrån mig.
Vad fan ska man svara på det?
Jag vet inte vad jag känner. Det är lite för tidigt för det för min del. Jag vet knappt var kärlek är så hur ska jag veta om jag är kär eller inte.
Det är för mycket för mig.

Men visst, jag har själv undrat över den frågan. Är jag det? Kommer jag snart att bli? För jag måste vara ärlig och säga att jag skulle kunna bli det. Väldigt lätt. Kanske för lätt.

Men jag minns hans varnande ord.
-"Du får ju inte bli kär i mig."

Igår sa han att om jag var det så skulle det komplicera saker, för han skulle inte vilja såra mig.
I andra meningen började han snacka om vad som skulle hända om han hade varit singel eller om han och hans fru hade gjort slut. Var hade vi varit då? Hur skulle vår relation förändras?
Vad hade jag gjort om han stod utanför min dörr och sa att de skulle skiljas
VARFÖR i helvete tar han upp det???
Det är ju knappast så att det är något som är påväg att hända. Ingen som han planerat att göra.
Så varför pratar han om det? Försöker få mig att säga att jag hade öppnat mina armar för honom och släppt in honom i varje cell i mig? Låtit honom stanna för alltid, hos mig.
För är de inte det jag hade velat om han inte hade varit hennes?
Hade jag inte velat ha honom då? Alltid?
Jo, jag hade väl det. Hade älskar varje sekund. Varje ögonblick som han låg brevid mig. Älskat varje morgon som jag vaknade brevid honom. Nu är det en dröm. Långt långt borta. Men om han börjar snacka om det som om det skulle kunna hända så kommer jag ju snart tro att det skulle kunna hända och då kommer jag börja hoppas. Fan ta honom!!

Är jag då kär i honom?
Kan jag vara kär alls?
Kan jag älska?
Kan han inte bara sluta fråga mig det?
För jag vill inte svara. So what om jag har känslor för honom? Och om de känslorna kallas kärlek? Vad gör det för skillnad på vår situation? Hur skulle det hjälpa mig, eller oss?
Ingenting. Tvärtom skulle det förmodligen göra att han drog sig undan från mig. "Jag vill ju inte såra dig."
Nä, och jag skulle gärna vilja undvika att bli sårad. Men det är försent, oavsett hur detta slutar.

Och om hon skulle komma på oss, skulle hon aldrig förlåta honom. Då skulle han komma till mig, sa han. Men vill jag att han ska komma till mig för att han inte har någon annanstans att gå? Vill jag inte att han ska välja mig?
Eller skulle jag kunna nöja mig med att han var min, en stund. Oavsett varför han var här?
Skulle jag inte undra om han ville vara hos henne, hela tiden?
Jo, det skulle jag. Men jag hade låtit han stanna en stund ändå. Tills han ville gå vidare.
För på ett sätt bryr jag mig inte om varför han skulle varit hos mig, bara han var här.

Jag är inte ute efter att bryta upp dom. Det har aldrig och kommer aldrig att vara min mening i det hela. Och trots att det kanske inte verkar som det så har jag väldigt stor respekt för henne, deras förhållande och deras familj.

Och jag är rädd för att det ska komma fram och att han ska ångra sig. För det kommer han göra. Han skulle kanske börja hata mig. För jag är inte värd det. Han väljer inte mig om det inte är så att det inte finns någon annan. Han skulle nöja sig. För stunden.

Sen förstår han inte mig. jag går och nästan väntar på att han ska avsluta det. Börja tänka klart. Att han ska dumpa mig, lämna mig. (trots att vi inte ens har ett riktigt förhållande) Men jag gör det. Jag tycker att  det är en sak som vi inte kommer komma undan. Han kommer någongång säga till mig att han inte vill träffa mig mer. Att han väljer henne.. (igen)
Jag vet inte om det är nu, sen eller senare. Men någongång kommer det.
Han frågade hur jag skulle ta det.
jag vet inte. Vill inte tänka på det. Och när jag tänker på det så ser jag mig själv säga att det är okej, att jag förstår. Kyssa honom lätt adjö på kinden och sen vända om och gå. Göra ett snyggt slut. Graciöst
Men jag är inte graciös
Jag är väldigt tveksam på om jag skulle kunna sköta det snyggt, utan att göra en scen.
Hade förmodligen blivit ganska ledsen, gett honom några skuldmedvetna blickar och gått därifrån snabbt.

jag skulle bli dumpad utan att kunna berätta för någon. Utan att någon skulle veta hur jag kände mig. Ingen skulle kunna förstå. Ingen skulle få veta. Jag skulle vara tvungen att gå omkring och inte visa mitt blödande inre sår. Inte bli tröstad av någon, för ingen skulle veta vad det var för fel på mig. varför jag var ledsen. och jag skulle inte kunna berätta. aldrig.


Men alla olika tankar och tvivel bara försvinner när jag tänker på att han sa att han gillade mig.
Han gillar mig. MIG!

Jag hade nyss sex med Hetingen igen.
Det var strul på jobbet och jag ringde honom.
Vi pratade först. Sen när jag var klar var han i närheten och vi möttes på ett ställe. vi stod där, en bit ifrån varandra och snackade först. Sen närmre och närmre. Han la armen om mig.
Jag flyttade mig så att vi stod mitt imot varandra. Han lutade sig mot bilen. Vi stod väldigt nära och jag började sakta röra vid honom och han tog sin hand om mig i sidan. Sen kysstes vi. Och mina ben blev så svaga, nästan avdomnade. Jag stod upp, men jag kände inte deras stöd.
Han sa något. Frågade om jag var sugen och om jag kanske ville följa med honom ut i skogen. Jag var lite tveksam, ville hellre ha hem honom till mig efter han jobbat klart. Men samtidigt tände jag på iden att ha sex med honom ute, när han jobbade.
- "Du gör mig så svag." sa jag till honom och tittade honom djupt i ögonen.
- "Gör jag? Varför?"
Vad ska man svara på det? Hur ska jag kunna förklara hur det känns när jag är i närheten av honom?


skrev allt som hände. blev en ganska lång novell... Men sen blev det konstigt när jag skulle publisera det och det försvann. ALLTING.
skriver nog om det senare.. men inte nu

Pratade med Hetingen nyss.
Jag gillar verkligen våra samtal. Förmodligen mer än vad jag borde göra.
Men idag var jag lite trött. Och han blev flamsig.
Han sa väldigt mysiga saker, men jag kan inte riktigt ta de till mig. det kändes inte seriöst. Det kändes inte som om han menade det.
Det är en studieresa med jobbet som vi egentligen inte kan vara med på. Man måste ha jobbat ett x antal år då och vi har inte kommit upp i de åren. Men även om vi hade kunnat vara med på den. Så hade den knappast förvandlats till en porrresa. Om han knappt kunde möta min blick (när jag väl vågade titta på honom) bland folk så tror jag knappast att han hade vågat smyga in i mitt rum. Som jag garanterat inte skulle bo ensam i. Nej. Det skulle han inte. Men ändå snackade han om det precis som om det var jag som inte fick det att funka.
Men fan vad jag hade önskat att det skulle kunna funka. Att få vara nära honom länge. Att det inte var någon stress, att han inte var tvungen att gå direkt. Att bara ligga tätt intill honom, att bara vara nära. Därför högg jag kanske av honom. För jag kan inte tillåta han att få mig att tänka på det på det viset. För det hade inte funkat och jag vill inte börja hoppas på det. Dessutom så kändes det inte som om han menade det. Kanske ett test för att se hur långt jag skulle gå.
Men fattar han inte? Jag skulle gå så långt han ville och kanske lite till. Jag hade inte tvekat på något. Bara om jag visste att han verkligen menade det. Att han inte bara sa det. Om han fick det att hända.

Jag vet inte..

Han sa att han var lite "betuttad" i min röst. Att jag hade en fin röst. Följdes upp med att han sa att jag hade fina bröst. Igen känns det lite oseriöst. Jag tror att han menade det. Men det kom ut lite..konstigt? Jag vet inte. Jag kan inte förklara det. Kanske är de jag. Som inte kan ta det till mig. Som inte låter mig ta de intill mig på rätt sätt. Nästan att jag letar fel.

För det är faktiskt så att jag inte tillåter mig själv att helt ge mig hän åt honom. Att låta honom komma in överrallt. Inte för att jag inte vill eller inte kan. För jag skulle älska att öppna mig helt för honom. Låta han komma in i varje cell i mig. Låta honom stanna. Men det funkar inte så. Det är lånad tid. Han tillhör inte mig. Därför måste jag se till att hålla honom på avstånd.

Jag får inte bli kär i honom. Han sa det till mig i början. "Du får ju inte bli kär i mig"
Jag vet inte om jag skulle kunna bli det. Även om jag tillät mig själv att öppna mig för möjligheten.

För jag vet inte om jag någonsin på riktigt har varit kär. Jag har trott det ibland. Men det har aldrig varit på riktigt. För det har gått över. För lätt. Den enda jag tror att jag har varit kär i och fortfarande är på något sätt är J. Han är den enda jag aldrig kommit över hur mycket jag än försökt. Han har alltid varit kvar där svagt i bakgrunden. Hela tiden när jag hade andra pojkvänner och verkligen försökte komma vidare så fanns han där. För inget kunde jämföras med vad jag kände (känner) för honom. Och jag försökte verkligen få mig själv att tro att jag hade kommit över de. Men aldrig.

Det jag känner för Hetingen är helt annorlunda. Det är på ett helt annat sätt.
Men ändå skrämmande lika.