sucka mitt hjärta, men brist dock ej.
Vi hade varit ute på ett ganska tråkigt ställe, men jag var där med honom. Vi hade pratat, diskuterat och flirtat så som vi alltid gör. Och vi dansade.
När sista låten kom så tittade han på mig, sträckte ut handen mot mig och drog mig intill honom. Det var vår första dans. Jag minns att jag efter mycket laddande bjöd upp honom i 9an på ett disco. Han sa nej. Men den här natten sa han inte nej till mig.
Vi gick hem till honom och hans rumskompis ramlade in en stund senare med någon brud. Vi satt allihopa i soffan och snackade. Efterfestade. Han la armen runt mig och jag lutade mig mot honom.
Han har börjat att "ta hand" om mig lite. Det är svårt att förklara. Han är omtänksam på ett sätt han aldrig har varit innan. Jag gillar de, nä, jag älskar det. Han gör att jag känner mig fullständigt trygg i närheten av honom. Det är en mysig känsla.
Efter ett par timmar och många mer "djupa" diskutioner så gick vi och la oss. Jag frös jättemycket efter den sista diskutionen på balkongen och kröp tätt intill honom, höll om honom, tvingade honom att värma mig.
Jag vaknade mitt i natten. Vi hade vänt på oss. Jag låg på hans arm och han låg bakom mig. Jag tog hans andra arm och la om min midja och somnade om igen.
"Jag älskar dig", sa han i mitt öra när vi stod i baren. Som vänner så klart. Bästa vänner.
Jag dog nog en stund.
Vi har förändrats. Jag vet inte vart vi är på väg, men de kommer garanterat bli bättre och bättre.
Men jag trodde jag var klar. Jag trodde att alla mina känslor var överrenst om att jag var över honom. Nu är de inte lika överrens längre.
På ett sätt vill jag ha honom mer nu än vad jag någonsin velat ha honom. Och jag trodde inte det var möjligt. Jag trodde inte det var möjligt att vilja ha någon mer än vad jag ville ha honom för några år sedan. Det var de mest intensiva jag varit med om. T.o.m Hetingen ligger i lä om man skulle jämföra. Men jag jämför inte.
Det har aldrig riktigt funnits något hopp om att Hetingen skulle kunna bli min. Han är hennes.
Jag bara låtsas som om han är min de stunder vi ses. Och kanske är han de lite då också, men bara då.
Jag trivs just nu.
Sen får man se hur tiden utvecklar sig.
Men om man ska vara ärlig så vet jag att jag hör ihop med de båda männen ovanför. På olika sätt. Men det finns fler. Kanske kommer någon i framtiden att vara min på riktigt och alltid. Man kan ju hoppas.
Livet är väldigt spännande och jag är bara i början. ♥
"..som sitter tyst på nått café, ingen får ju se att han är gift och hon är fri.."
Jag tog ett glas vatten, men jag ångrade mig så fort jag hade satt mig ner. Jag ville ha te istället. Han drack kaffe. Men jag drack mitt äckliga vatten istället. Jag kände hon i kassan. Eller ja, hmm.. Känner och känner. Hon gick i min parallell klass på gymnasiet, vi har en del gemensamma vänner och av någon anledning som jag inte minns så har jag henne på msn. Så jag ville inte gå in en gång till.
Vi satt utomhus vinden yrde runt mitt hår hela tiden. Jag vet inte varför jag satte mig utomhus, kanske för att jag inte ville vara i direkt blickfång för kassören.
Det var så skönt att se honom.
Det var annorlunda, men han var likadan.
Vi pratade. Han lyssnade med orolig min när jag berättade. Och det roade mig.
Jag var lite nervös i början, men jag slappnade snabbt av.
Jag gillar att han får mig nervös. Att han påverkar mig. Fortfarande..
Det kändes som kanske en halvtimme, men det var över en timme som vi satt där. Det var väldigt spännande. Att vara så nära honom, men inte få röra eller visa något. Att det var så många runtomkring oss och även om de såg oss så förstod de inte.
Jag är nog lite av en spänningsnarkoman.
Jag skulle överdriva om jag sa att jag gillar att han är gift, men det gör de hela mycket mer spännande.
Suck
"frugan ska vara iväg hela natten. vill du komma hit och knulla?"
Suck. Suck. Suck!
"Om något knullande ska göras så är de du som ska hit." svarade jag efter en stunds tvekan. Inte för att han hade fått komma utan mest för att jag var uttråkad.
Han gjorde någon smilies och sen skrev han att han skulle kommit direkt om de inte var för att han var tvungen att vara hemma och passa barnen.
BARNEN?!?!?!?!?
Och efter jag fått ett litet utbrott på att han ville att jag skulle komma hem till han, där han och hans familj bor. För att knulla med honom i han och hans frus säng med BARNEN LIGGANDE I RUMMET BREVID så skrev han bara:
"äh, de är väl inget"
Var fan är det för fel på folk??? Hur desperata kan de bli?
Han känner ju inte ens mig. Tänk om jag skulle varit en jävla psykopat som lämnade trosor och läppstift efter mig, eller ännu värre väckte barnen medvetet eller ja, kanske satte eld på hela jävla huset.
Hur jävla dumma män finns det egentligen?? Eller kvinnor med för den delen.
Jag blir så jävla trött på de.
PORRFILM
Lite småmysigt..=)
Btw..så har de kommit en buttplug till mig på posten, jag måste bara hämta ut den också..=)
I´m always gonna love my bestfriend..
Efter en väldigt lyckad utekväll så tog vi bussen hem till mig, delade på en vinare och bara låg där i soffan och pratade. Flera timmar senare när det hade börjat bli ljust ute så fortsatte vi in till sängen. Fortsatte prata där. Om vad är inte särskilt viktigt.
Efter ett tag rullade han på något vis in mig till honom och jag hamnade i hans famn där jag la mig till rätta.
Det var första gången, men det kändes så naturligt. Vi gjorde inte mer än så. Bara låg och höll om varandra, småmyste och fortsatte att prata.
Det kändes så självklart. Jag ville aldrig somna, vill inte mista den magiska stunden. Eller honom.
Han somnade före mig och jag låg och lyssnade på hans andetag. Funderade på om detta skulle förändra oss. Hoppas inte det.
När vi vaknade hade den magiska stunden försvunnit, men det var ok.
Vi är fortfarande vi. ♥
-"Because its WRONG!"
Det finns en man.
Med iskall blick men med ett varmt leende.
Han är intressant och lite mystisk.
Han är äldre, med mycket betoning på ÄLDRE!
Jag vet bara hans förnamn och att han antagligen bor i närheten av samma stad som jag. Och hans ålder. För han berättade viskande den för mig en gång.
Men jag är ganska säker på att jag har hittat honom nu. Har ett efternamn och en adress. T.o.m ett telefonnummer. Jag drömde om honom för någon veckan sedan.
Han är jag inte trött på.
Han är inte lätt.
Han är dessutom inte på något vis rätt.
HAHA..
Ingen aning..
Jag har snackat en del med en man från en av de där sexsajterna.
Hittade inga fel på honom, tvärtom så verkar han vara ganska mycket precis vad jag är ute efter.
MEN..
Jag tröttnade.
Jag vet inte varför, men det var något som gjorde att jag inte loggade in på msn kvällen efter för att fortsätta vårt samtal. Men jag tröttnade nog redan kvällen innan. För jag avbröt chattandet och sa att jag inte kunde snacka längre av någon anledning. Men det fanns ingen anledning. Jag ville bara inte fortsätta skriva med honom.
Känslan av upphetsning och nervositet bara försvann och likgiltighet kom. Snabbt.
Jag var ute efter någon att träffa denna veckan. Snabbt, enkelt, okompliserat och tillgängligt. Men nu har jag ingen lust alls. Intresset bara dog. Det var kanske för lätt...?
kärleksmötet i skogskojan
Med sammanflätade händer gick vi in i skogen och letade efter vårt lilla kärleksnäste.
Vi hittade en plats en bit in under stora grenar av ljustgröna våta blad. Det var som en hemlig liten koja där under och vi la ut filten på marken och hängav oss åt varandra.
Han var underbar, totalt underbar.
Han var så fokuserad på mig och min njutning och jag tillät mig själv att bara luta mig tillbaka och njuta av det, av honom.
Jag ville inte att han någonsin skulle sluta beröra mig. Hans kyssar var mjuka och hans tunga försiktig och när han kysste min hals rös jag av välbehag.
Och när han gled in i mig undrade jag hur jag hade överlevt att gå åtta, nästan nio månader utan honom. Men de var värt all längtan, all saknad, all frustration. De är det alltid med honom.
Jag flätade ut min ena hand ur hans grepp och började smeka min klitoris. Och känslan av de och hans långsamma men hårda stötar in i mig gjorde att jag kom nästan direkt och min orgasm utlöste hans. Vår första gemensamma orgasm.
Helt totalt, sanslöst fucking UNDERBART ♥
pungt slut
Jag skulle ringa, men det har jag inte.
Jag skickade ett sms och vi skrev några ord på msn till varandra.
Det var mysigt.
Men det bevisade bara hur långt ifrån varandra vi är. Hur mycket jag har växt ifrån honom, om vi någonsin var på samma våglängd. Om det inte var för att våra föräldrar gjort att vi varit tvungna att lära känna varandra skulle vi nog aldrig blivit vänner. Vi har inget gemensamt. Förr trodde jag att det var en bra sak, men jag har växt upp nu.
Jag tycker att det är lite sorgligt. Jag tyckte väldigt mycket om honom och nu känns det som om jag förlorat de, förlorat honom. Vi kommer alltid vara vänner på ett eller annat sätt. Mycket för att jag vet att han behöver mig.
Om jag någonsin har tvekat så märkte jag det väldigt tydligt nu.
Hans desperata omfamningar i sömnen sa så mycket. De sa även mig väldigt tydligt att jag inte är där längre. Jag har vetat det länge, men nu var det så tydligt.
Missförstå mig inte. Jag tror fortfarande att vi kommer ha sex någongång, kanske t.o.m många gånger genom alla år som vi har framför oss. Vi delar fortfarande en lång vänskap. Men t.o.m i stundens hetta var det aldrig något annat än ren vänskap. Och även om vänskapen har svalnat så är den rätt intensiv.
Det känns konstigt att vara så över en person som har betytt så mycket för mig. Som fortfarande betyder mycket, men som ändå är helt över. De enda som finns kvar är gamla minnen av gamla avlägsna känslor.
Barndomsvännen
Vi ses väldigt sällan. Våra föräldrar kände varandra när de var unga och därför har han och jag känt varandra hela livet. En period på ca 2-3år så pratade vi i telefon nästan dagligen.
Jag var kär i honom när jag var liten, eller yngre, eller ja.. Förr, helt enkelt.
Vet egentligen inte riktigt varför. Men han var spännande. Bodde i den stora staden och var nog lockande på många andra sätt som jag glömt bort nu.
Vi kom varandra väldigt nära de åren.
För några år sedan, jag skulle gissa på 4. Så kysstes vi för första gången. Sen låg vi hela natten och tog på varandra. Ganska oskyldigt egentligen. Men han var oskuld och väldigt tillbakadragen, så det var rätt stor grej för honom. Och för mig med, för att det var just med honom.
Dagen efter var jag nästan i extas. Jag hade velat de så länge och så händer de. Även om våra samtal ofta kom in på sex och sånt så var det första gången som vi faktiskt gjorde något.
Det känns som en livstid sen.
De senaste åren har vi inte pratat så mycket. Inte av någon speciell anledning. Det rann ut i sanden och jag märkte mer och mer hur olika vi är. Och någonstans så lämnade jag han bakom mig.
Jag kan nog räkna gångerna vi pratat senaste året på ena handen.
Men.. Så hörde han av sig, skulle ha vägarna förbi. De var bara på genomresa. Jag erbjöd de sovplats hos mig, det minsta jag kan göra efter alla gånger som vi dykt upp hos dom mitt i nätterna genom åren. Vi brukade alltid bo där när vi var och hälsade på storstan och släkten.
Jag sov i stortsätt alltid med honom.
Jag hörde på tonen i hans röst när jag pratade med honom lite då och då under deras resa att han inte hade glömt vår natt för några år sedan. Han flirtade väldigt mycket. Kallade mig gullet och pullan.
- Har du kille eller något sånt nu?
- Nä, inte riktigt.
- Du bor själv då?
- Jaja, helt solo.
Han skrattade.
Jag vet att hans självförtroende kom fram lite extra för att han försökte imponera på hans polare som också var med på resan. Jag känner han så bra. Men jag lät han hållas.
De kom. Och som vanligt var det lite konstigt i början innan vi hittar varandra igen. Hans polare sov på soffan och vi sov i min säng.
Vi låg och pratade lite. Uppdaterade varandra om våra familjer. Han höll om mig. Det var mysigt. Sen somnade han och jag med en stund tror jag. Han tryckte sig närmare och närmare mig i sömnen och jag kände hans andedräkt på min halsen.
Efter någon timme vaknade han till och vi började trevande, nervöst att ta på varandra igen. Jag hade inga planer på att förföra honom, men tyckte att ett sånt här tillfälle fick inte helt och hållet bara försvinna. Han är fortfarande oskuld. Ännu en anledning till att jag inte planerade att förföra honom, även om jag för några år sedan var helt säker på att jag skulle göra det en dag.
Men han var lite mer framåt denna gången. Tog för sig mer. Han var väldigt nervös.
Han smekte mina bröst. Knep i mina bröstvårtor och jag stönade tyst hans öra.
Jag hade sen länge lirkat ut hans kuk ur boxerna och börjat runka han. Han var redan styv.
Jag flyttade hans hand från brösten och neråt. Han var inte sen på att fatta och lärde sig förvånansvärt snabbt. Sen flyttade han sig över mig och jag insåg plötsligt vad han hade för planer.
Då blev jag nervös.
Jag frågade om han var redo för detta. Ja, svarade han.
Jag reste mig för att ta fram kondomerna. Sen flyttade han sig över mig igen.
Men inte helt oförväntat så hade han slaknat. Kondomer verkar ha den inverkan på killar och de faktum att han var väldigt nervös gjorde säkert inget bättre.
Vi la oss ner igen, han svor lite men jag viskade bara till han att det var ok. Att det bara berodde på att han var nervös och att han skulle försöka lugna ner sig lite.
Vi gick över till att smeka varandra. Han blev styv igen, men ville inte försöka mer.
Han fortsatte smeka mig, smekte min klitoris och pullade mig samtidigt. Det tog inte lång tid innan jag kom. En tyst, väldigt tyst orgasm som jag andades ut i hans öra.
En stund senare kom han.
Vi låg en stund och bara låg.
Sen tittade jag på klockan och det var dax för de att gå upp och köra vidare.
Nästa gång.. Då kanske vi faktiskt lyckas gå hela vägen.
telefonsex, igen..=)
Hetingen har börjat att ändra sig när det gäller sexbiten. Och vi pratade om att ses nästa helg, för det verkade som om han skulle behöva hoppa in på jobbet. Vi hade nästan bestämt de, sen fick han reda på att de hade hittat någon till hans tjänst.
Jag var så kåt när vi hade lagt på på lördagen. Ville onanera, ville bara luta mig tillbaka och njuta av bara tanken på hans händer på min kropp. Det skulle inte behövas så mycket mer än så.
Han öppnade dörren till sexland lite på glänt och hela min själ, hela min kropp kände det. Jag hade precis vant mig vid tanken på att det inte var ett alternativ och sen är de det.
Men jag lät bli. Jag rörde inte mig själv. Jag skulle vänta till nästa natt och då skulle jag ha telefonsex med honom.
Det hade jag också.
Inte direkt. Vi pratade först i timmar om massa andra saker. Diskuterade, bollade ideer fram och tillbaka. På det viset som vi alltid gör.
Sen kom vi in på de och då hade vi inte riktigt tid, men vad gör de?
Jag var redan i total upphetsning sen natten innan och även om det kanske är konstigt så gör allt med honom mig upphetsad. Så våra diskutioner timmarna innan hade varit bra förspel. Jag var redan helt våt när jag väl tillät mig känna efter.
Han verkade inte heller ha särskilt långt till kåtheten och var före mig i handlandet. Jag letade efter batterier till min lilafärgade substitut. Den är stor och jag brukar inte kunna få in den på ett tag, inte när jag är själv. Men jag var inte själv. Inte denna gången eller förra. Jag var med honom.
Jag fick in halva direkt. Lämnade den inne och njöt av vibrationerna samtidigt som jag smekte min klitoris. Fan vad kåt jag var. Jag stönade i telefonen och hörde hans stön. Han var nära att komma, men jag bad honom vänta. Inte än, snart. Strax efteråt kom jag i en intensiv, efterlängtad orgasm.
Jag tror att jag skrattade till. Jag kom före honom, men han kom strax efter mig och när jag hörde att han kom blundade jag och önskade att jag var där, med honom just i den sekunden. Jag önskade att det var han som var inne i mig och inte dildon som fortfarande var de.
En stund senare var vi tvungna att lägga på.
I 4 dagar efteråt onanerade jag minst en gång om dagen. Ibland 2.
Dörren är på glänt och jag måste snart känna han i mig på riktigt.
Nu har jag blivit kåt igen.. Gissa vad jag ska göra nu..=)
möten, tankar och mer tankar
Jag ville att han skulle röra vid mig, ta på mig, smeka mig. Jag ville att han skulle fläta in sina händer i mitt långa hår. Jag ville att han skulle vilja ha mig. Även om de inte gick, även om han inte kan. Jag ville känna att även han faktiskt hade längtat efter mig, tänkt på mig, kanske t.o.m saknat min närvaro.
För jag saknar hans närvaro. Väldigt mycket.
7 månader sen var de sist vi var i närheten av varandra, ensamma.
Det var 7 månader sen han tog på mig. 7 månader sen jag kände att han ville ha mig, även om de bara är för stunden. Just då, i skogen, under stjärnorna. Den gången kände jag verkligen att han ville ha mig.
Så nu när vi sågs ville jag bara ha han närmare och närmare. Ville in, under tröjan på honom. Och jag ville ha han under min tröja, ända inne på huden och sen lite mer.
Vi stod och höll om varandra ganska länge. Det var mysigt. Väldigt. Jag frös och ville att han skulle värma mig. Men han var för långt borta. Det var alldeles för mycket tyg och tankar mellan oss. Och tiden gick och det blev alldeles för ljust alldeles för snabbt.
Sen var det över. Han åkte och jag med tillsist.
och första tanken.. När kommer jag se honom nästa gång, eller höra hans röst?
andra tanken.. Begär jag för mycket?
tredje tanken.. Jag borde verkligen sova innan jag analyserar sönder allting. =)
något som är mer än bara tidsfördriv, men mindre än förevigt..?
Mmm.. det var som jag trodde. Han hade vuxit upp och hade en väldigt behaglig röst.
Men han var en aning trött och lite svår. Han var lite blyg förr också och en del av det verkar sitta kvar. Men jag kvittrade på som vanligt. Har inte riktigt problem med det.
Han hade tydligen genom åren gått och blivit en fest kille. När han inte jobbar förståss. Eget företag, egen liten stuga på landet, trädgård (som han dessutom gillar att fixa med)
Många plus på honom där.
Och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det var rätt trevligt att prata med honom igen.
Han vill att vi ska ses. Han har tagit upp det innan också. Men då har jag alltid mer eller mindre medvetet låtit de rinna ut i sanden. Av många olika anledningar.
En är att jag tror inte att han är intresserad av mig. Även om jag tror att han en gång i tiden var de. Det skulle på något vis förmodligen bara sluta med att vi hade sex. Och jag har inte riktigt varit intresserad av det.
Är väl inte det nu heller. Men saker och ting har förändrats med Hetingen. Och om jag kände att det på något vis var lönt att "vänta" på honom så skulle jag utan tvekan göra det. Men det är inte de och jag behöver bryta mig loss lite. Jag har inte heller lust att gå och sätta på vem som helst. Verkligen inte. Det är inte det jag är ute efter. Men jag är kanske inte heller ute efter ett stort, seriöst förhållande, men de måste väl finnas ett mellanting?
Något som är mer än bara tidsfördriv, men mindre än förevigt?
Någon som jag kan laga mat med, eller till. Någon som jag kan somna och vakna upp med. Någon som jag kan ringa och prata med mitt på dagen om jag får lust med det. Någon som pratar tillbaka.
Inget kompliserat. Bara enkelt och lätt..
kan pojken ha blivit vuxen..?
Ett sms från en.. Ja, jag skulle nästan ha kallat honom pojke då. Nu är han väl åtminståne en kille, men knappast en man. Vi åkte samma buss i flera år och jag minns att jag kallade honom Pelle. Fast han hette inte det. Han hette Dennis. Jag vet inte varför jag hittade på ett annat namn till honom. Kanske kunde jag inte hans namn från början och ja, jag var ju tvungen att kalla han något. Sen när vi lärde känna varandra och jag visste vad han egentligen hette, blev det en kul grej att fortsätta kalla honom för de Jag hade döpt honom till. Dessutom irriterade det nog honom lite och de gjorde det hela lite roligare.
Jag var 13-15 och han var ett år yngre än mig. Jag kan nog inte riktigt säga att jag någonsin var särskilt intresserad av honom. Han hade en mystisk blick och såg så där allmänt mysig ut. Men mycket mer var det inte. Hade väl någon period där jag var lite förtjust, men han har aldrig riktigt varit min typ.
Jag har alltid sett honom som ganska osäker, lite mesig och utan större karaktär. Men snäll, mysig och ja.. jag vet inte riktigt. Vi kände inte aldrig riktigt varandra utan var mer bekanta.
Genom åren har vi haft ganska sporadisk kontakt. Bara genom sms.
Jag skulle vilja höra hans röst. En röst säger mycket.
Men jag är nästan lite nervös över att den skulle ha blivit mörkare, manligare. För någongång måste väl pojkar bli killar och sen kanske om de har tur, så blir de män.
Jag är svag för röster. Därför är jag nervös för att han ska ha en fin, behaglig och manlig röst. För då kanske jag blir mer intresserad än vad jag egentligen är.
Men vad fan, han skickade nyss en bild på sig själv. Och ja.. han har förändrats ifrån den pojken han var då iallafall. =) Han har rakat av allt hår, ett stort minus. Jag gillar att pilla i killens hår. Men annars ser han... vuxen ut.. Det var bara en ansiktsbild och man såg bara axlarna lite.. Men det verkar inte vara något fel på hans axlar.
Och nu frågade jag om han hade lust att snacka i telefon en stund. Jag vill höra hans röst. Höra tonläge, snabbhet och personlighet.
Så nu ska jag ringa honom.
Det skadar ju aldrig att höra om rösten passar till ansiktet..?
Dessutom har jag fått höra av många att jag har en väldigt mysig telefonröst. =)
Jag existerar
btw..
När hetingen var hos läkaren och snackade om att han ville sterilisera sig så hade läkaren frågat varför.
Då hade han svarat att det var för att han hade en älskarinna som han ville fortsätta ha sex med utan att riskera att hon skulle bli gravid.
Jag frågade om han verkligen hade sagt så och ja, de hade han tydligen.
Jag bara log.
Vet inte riktigt varför, men det hela var bara väldigt skönt på något vis. Han har alltså nu berättat för någon att jag existerar. Även om de bara var för hans läkare som har brutal tystnadsplikt.
Sen hade hans läkare sagt något om att han inte tyckte att det var så bra att han hade en älskarinna.
Haha.. ja, vad annars skulle han säga?
Det känns lite som om de där med trädet i skogen som faller. Men ingen hör de. Har de då verkligen gjort ljud ifrån sig?
Vi är trädet och nu när han har berättat för någon så har vi hörts. Och därför existerar vi.
Iallafall för stunden.
Jag tror att han var ganska nervös igår över hur det skulle gå allting. Och han verkar ha tagit min utväg direkt. Han jobbade i natt, men vi pratade inte. Han hade folk i närheten hela tiden. Men jag hade hoppats på att han iallafall skulle ringa när han var påväg till och från jobbet. Men det gjorde han inte. Och idag verkar han hålla sig undan lite. Kanske lika bra att hålla lite avstånd ett tag. Precis som om vi inte alltid gör det.
Men jag är nyfiken på vad som sas igår.
Jag drömde om henne
Jag drömde om honom i natt. Eller ja, om de.
Att de kom hit.
Det var en ganska konstig dröm. Han satt brevid mig och hon satt ungefär mitt i mot. Och hela tiden när vi pratade så tog han på mig. Han höll om mig, smekte mig på låret och var allmänt på. Jag tog bort hans händer gång på gång och försökte skämta bort de lite med henne. Men hon såg och gjorde inget. Hon brydde sig inte. Hon pratade på som om ingenting pågick. Hon var väldigt trevlig. Tillslut tog jag inte bort hans händer längre, hon brydde sig ju ändå inte. Det var nästan som om hon inte såg de.
Jag blundade och bara lutade mitt huvud mot honom. Njöt av att vara i hans närvaro.
Sen när de skulle gå puttade han ut mig i trappan, för att hon inte skulle se. Sen kysste han mig. En långsam, mjuk kyss. Sen skyndade han vidare. Jag mötte henne i trappan påväg tillbaka och då frågade hon mig en sak. "Har han blandat dig än?" Jag förstod inte, sen kom han och de gick.
Vet inte riktigt vad den skulle kunna betyda. Kanske är de bara önsketänkande? Att hon kanske vet, men att hon inte vill göra något åt det. Eller att hon inte vet, fast att hon kanske borde förstå?
Jag vet inte riktigt. Men nu när jag tänker på att möta henne känner jag mig inte alls nervös. Jag var väldigt lugn i drömmen när jag mötte henne. Tog henne i hand, log och presenterade mig. Hon var ganska lång och hon hade halvlångt ljusbrunt hår. Det var inget anmärkningsvärt med henne. Inget man la märke till.
Jag har drömt om henne förr, men detta var nog första gången som jag såg henne. Hur hon såg ut. Men hon ser nog inte ut så. Jag vet inte. Jag har sett något halkasst foto på henne, inget där man egentligen får en ordentlig bild av hur hon ser ut.
Det spelar ändå ingen roll hur hon ser ut. Eller hur trevlig hon är. Jag vill ändå fortsätta träffa hennes man.
Hans fru vill träffa mig..!!!!
Nu fick jag ett mejl av honom att hans fru vill träffa mig. Alltså att hon vill följa med när han ska göra en avstickare från påskmiddagen med svärföräldrarna för att åka till mig.
Hmm..
Jag har förmodligen halsfluss, eller så är de bara en dryg förkylning, men hade inte tänkt att säga de till honom förrän han var här, så han inte kunde ångra sig. Men nu blir de kanske vår utväg ur detta.
För det är inte så smidigt att umgås med folk som har halsfluss, speciellt inte när man har barn och dessutom små barn.
Så antingen blir de inget idag alls och om vi inte kommer ur detta smidigt, utan att hon blir misstänksam på det så finns det en bra anledning till att göra de hela väldigt snabbt. Men jag tror verkligen inte att det är en bra ide att vi ska träffas, hon och jag. Inte på detta vis, att de båda två ska komma hem till mig. (Även om jag självklart skulle gått ner och mött dom istället) Det är bättre om vi nu måste träffas att det är lite mer allmänt, att vi bara råkar springa på varandra.
Dessutom tycker jag inte att han borde sätta mig i denna sitsen.
Sen är de ju också så, att om hon har börjat bli misstänksam på mig, som hon aldrig träffar, men bara hör om. Så är de kanske också bra att vi ses så hon får se att allt är okej och kanske släppa sina misstankar. OM jag nu kan dölja mig själv. Om jag kan vara vem som helst.
Det skulle varit lättare innan. När vi faktiskt träffas lite då och då, alltid med massa andra runtomkring. Men nu, när vi aldrig ses. Då är de nog svårare för mig att dölja.
En del av mig tror att det skulle vara helt lugnt. Jag kan vara normal och allmän. Inte utmärka mig. Och om jag på något vis skulle verka lite nervös så är jag ju faktiskt sjuk.
Men en annan del av mig vågar inte ens tänka tanken på vad som skulle kunna hända om hon är misstänksam och kanske blir ännu mer om vi ses. Om hon känner av något. För hon är tydligen också lite "känslig".
Eller ännu värre, att hon börjar ställa frågor som jag inte vet vad jag ska svara på. Oavsett vad det är. För jag vet inte vad han säger och inte säger till henne om mig. För mitt namn har garanterat kommit upp lite då och då. Speciellt denna veckan känns det som.
Det skulle även vara skönt, att ha de avklarat. Att ha träffat henne, så de inte skulle vara så stor grej sen. Att jag inte skulle vara så stor grej. (om jag nu ens är de) Det kan ju faktiskt också vara så att hon bara är nyfiken på vem jag är, utan att hon är misstänksam på något.
Så det kommer nog inte bli något idag, jag har gett han en utväg. Och han kommer garanterat att ta den. Annars blir jag väldigt förvånad. Och då får han fan skylla sig själv om det går åt helvete. (hoppas han tar den!!!)
Aaah.. jag blir galen. Detta är egentligen inte mitt problem. Det är hans. Det är hans fru som vill träffa hans älskarinna. Det borde vara hans problem att lösa, inte mitt. Jag borde inte vara den som är tvungen att lösa det. Det borde inte vara jag som ska undviker jobbfester bara för att han ska kunna ta med sin fru dit. Men det är så det känns. För jag ser de som om detta är "vårt" problem.
Men det finns inget vi, bara jag.
Jag är ensam. Och åter igen är det jävligt påtagligt
Suck.
tal i natten
Fick ett mejl igår där de stod att han skulle hoppa in och jobba. Det blev lättare att andas och jag bara log.
Vi kommer att prata i natt igen. Väldigt skönt att veta.
Idag kommer bli en väldigt bra dag. =)
suck
Det är tomt. Väldigt tomt och det ligger en liten klump med ångest i mig. Kanske är de saknad, redan?
Jag behöver ordentliga avslut på saker. Jag har sagt de så många gånger till honom. Jag vill veta när sista gången är. Så jag kan förbereda mig, säga adjö på riktigt. Jag tycker inte om att saker avslutas eller förändras för snabbt när jag inte är redo.
Och ja, jag överdriver. Jag är en överdrivande människa som oroar mig och alltid tror de värsta först. Jag vet inte egentligen vad de här kommer betyda. Eller vad som egentligen händer.
Men jag vet att det i stortsätt är första gången på ungefär ett år som jag inte kan ringa honom denna natten. Natt till lördag. Och det är första gången jag inte vet när vi kommer prata igen.
Han sa att han kanske kommer hoppa in på jobbet ibland när de behövs. Nyckelorden är KANSKE, IBLAND. Det räcker inte. Det kan ta en vecka, det kan ta 3 år.
Mmm.. just det. Det är 3 års väntetid på steraliseringen. 36månader!!!
Och ja, det är väldigt mycket jag jag jag.. Men detta är min blogg och den är till för mina tankar och känslor i mitt liv. Och jag har sagt de förr, den här "kärleken" jag har för honom är självisk. Den tar inte hänsyn till någon eller något annat än min själviska lycka.
Och om jag ska se de från hans håll, i det stora hela. Så var kanske de här beslutet att säga upp sig rätt bra. Jag kommer aldrig kunna argumentera mot det.
Han vill fokusera mer på familjen, speciellt på barnen och vara mer ledig när de är lediga. Och de håller på att bli sommar. Sen vill han fokusera på att få igång hans företag på riktigt. Det går tydligen bättre och bättre.
Jag har hjälpt honom med en del där.
Så jag är chanslös.
Jag tror inte att han tänkte så mycket på mig när han tog beslutet. Han har annat att tänka på, viktigare saker. Det är bara lite jobbigt när man märker de på ett sånt här vis. Så jag kan inte klandra honom egentligen, jag förstår.
Jag är bara besviken.
Men det finns inget jag kan göra åt de, så jag får väl bara acceptera och släppa det.
Gå vidare...?
Åh, jag orkar inte ens fundera. Det får helt enkelt bli som det blir.
vad är kvar?
lugnat ner mig lite...lite.
Det är bara de.. Om vi inte kan träffas, eller ens prata. Vad är då kvar?
Jag vill diskutera allt detta med honom. Bara vänta tills i natt och sen hade vi kunnat prata om allt. Precis som vi pratat om allt innan. Men vi kommer inte prata i natt. Frustrerande.
Så vad händer nu?
