Pratade med Hetingen i natt.
Vi hade ett väldigt djupt samtal.
Kom in på mycket.
Han sa att han kände kärlekskänslor ifrån mig.
Vad fan ska man svara på det?
Jag vet inte vad jag känner. Det är lite för tidigt för det för min del. Jag vet knappt var kärlek är så hur ska jag veta om jag är kär eller inte.
Det är för mycket för mig.

Men visst, jag har själv undrat över den frågan. Är jag det? Kommer jag snart att bli? För jag måste vara ärlig och säga att jag skulle kunna bli det. Väldigt lätt. Kanske för lätt.

Men jag minns hans varnande ord.
-"Du får ju inte bli kär i mig."

Igår sa han att om jag var det så skulle det komplicera saker, för han skulle inte vilja såra mig.
I andra meningen började han snacka om vad som skulle hända om han hade varit singel eller om han och hans fru hade gjort slut. Var hade vi varit då? Hur skulle vår relation förändras?
Vad hade jag gjort om han stod utanför min dörr och sa att de skulle skiljas
VARFÖR i helvete tar han upp det???
Det är ju knappast så att det är något som är påväg att hända. Ingen som han planerat att göra.
Så varför pratar han om det? Försöker få mig att säga att jag hade öppnat mina armar för honom och släppt in honom i varje cell i mig? Låtit honom stanna för alltid, hos mig.
För är de inte det jag hade velat om han inte hade varit hennes?
Hade jag inte velat ha honom då? Alltid?
Jo, jag hade väl det. Hade älskar varje sekund. Varje ögonblick som han låg brevid mig. Älskat varje morgon som jag vaknade brevid honom. Nu är det en dröm. Långt långt borta. Men om han börjar snacka om det som om det skulle kunna hända så kommer jag ju snart tro att det skulle kunna hända och då kommer jag börja hoppas. Fan ta honom!!

Är jag då kär i honom?
Kan jag vara kär alls?
Kan jag älska?
Kan han inte bara sluta fråga mig det?
För jag vill inte svara. So what om jag har känslor för honom? Och om de känslorna kallas kärlek? Vad gör det för skillnad på vår situation? Hur skulle det hjälpa mig, eller oss?
Ingenting. Tvärtom skulle det förmodligen göra att han drog sig undan från mig. "Jag vill ju inte såra dig."
Nä, och jag skulle gärna vilja undvika att bli sårad. Men det är försent, oavsett hur detta slutar.

Och om hon skulle komma på oss, skulle hon aldrig förlåta honom. Då skulle han komma till mig, sa han. Men vill jag att han ska komma till mig för att han inte har någon annanstans att gå? Vill jag inte att han ska välja mig?
Eller skulle jag kunna nöja mig med att han var min, en stund. Oavsett varför han var här?
Skulle jag inte undra om han ville vara hos henne, hela tiden?
Jo, det skulle jag. Men jag hade låtit han stanna en stund ändå. Tills han ville gå vidare.
För på ett sätt bryr jag mig inte om varför han skulle varit hos mig, bara han var här.

Jag är inte ute efter att bryta upp dom. Det har aldrig och kommer aldrig att vara min mening i det hela. Och trots att det kanske inte verkar som det så har jag väldigt stor respekt för henne, deras förhållande och deras familj.

Och jag är rädd för att det ska komma fram och att han ska ångra sig. För det kommer han göra. Han skulle kanske börja hata mig. För jag är inte värd det. Han väljer inte mig om det inte är så att det inte finns någon annan. Han skulle nöja sig. För stunden.

Sen förstår han inte mig. jag går och nästan väntar på att han ska avsluta det. Börja tänka klart. Att han ska dumpa mig, lämna mig. (trots att vi inte ens har ett riktigt förhållande) Men jag gör det. Jag tycker att  det är en sak som vi inte kommer komma undan. Han kommer någongång säga till mig att han inte vill träffa mig mer. Att han väljer henne.. (igen)
Jag vet inte om det är nu, sen eller senare. Men någongång kommer det.
Han frågade hur jag skulle ta det.
jag vet inte. Vill inte tänka på det. Och när jag tänker på det så ser jag mig själv säga att det är okej, att jag förstår. Kyssa honom lätt adjö på kinden och sen vända om och gå. Göra ett snyggt slut. Graciöst
Men jag är inte graciös
Jag är väldigt tveksam på om jag skulle kunna sköta det snyggt, utan att göra en scen.
Hade förmodligen blivit ganska ledsen, gett honom några skuldmedvetna blickar och gått därifrån snabbt.

jag skulle bli dumpad utan att kunna berätta för någon. Utan att någon skulle veta hur jag kände mig. Ingen skulle kunna förstå. Ingen skulle få veta. Jag skulle vara tvungen att gå omkring och inte visa mitt blödande inre sår. Inte bli tröstad av någon, för ingen skulle veta vad det var för fel på mig. varför jag var ledsen. och jag skulle inte kunna berätta. aldrig.


Men alla olika tankar och tvivel bara försvinner när jag tänker på att han sa att han gillade mig.
Han gillar mig. MIG!