Pratade med Hetingen nyss.
Jag gillar verkligen våra samtal. Förmodligen mer än vad jag borde göra.
Men idag var jag lite trött. Och han blev flamsig.
Han sa väldigt mysiga saker, men jag kan inte riktigt ta de till mig. det kändes inte seriöst. Det kändes inte som om han menade det.
Det är en studieresa med jobbet som vi egentligen inte kan vara med på. Man måste ha jobbat ett x antal år då och vi har inte kommit upp i de åren. Men även om vi hade kunnat vara med på den. Så hade den knappast förvandlats till en porrresa. Om han knappt kunde möta min blick (när jag väl vågade titta på honom) bland folk så tror jag knappast att han hade vågat smyga in i mitt rum. Som jag garanterat inte skulle bo ensam i. Nej. Det skulle han inte. Men ändå snackade han om det precis som om det var jag som inte fick det att funka.
Men fan vad jag hade önskat att det skulle kunna funka. Att få vara nära honom länge. Att det inte var någon stress, att han inte var tvungen att gå direkt. Att bara ligga tätt intill honom, att bara vara nära. Därför högg jag kanske av honom. För jag kan inte tillåta han att få mig att tänka på det på det viset. För det hade inte funkat och jag vill inte börja hoppas på det. Dessutom så kändes det inte som om han menade det. Kanske ett test för att se hur långt jag skulle gå.
Men fattar han inte? Jag skulle gå så långt han ville och kanske lite till. Jag hade inte tvekat på något. Bara om jag visste att han verkligen menade det. Att han inte bara sa det. Om han fick det att hända.

Jag vet inte..

Han sa att han var lite "betuttad" i min röst. Att jag hade en fin röst. Följdes upp med att han sa att jag hade fina bröst. Igen känns det lite oseriöst. Jag tror att han menade det. Men det kom ut lite..konstigt? Jag vet inte. Jag kan inte förklara det. Kanske är de jag. Som inte kan ta det till mig. Som inte låter mig ta de intill mig på rätt sätt. Nästan att jag letar fel.

För det är faktiskt så att jag inte tillåter mig själv att helt ge mig hän åt honom. Att låta honom komma in överrallt. Inte för att jag inte vill eller inte kan. För jag skulle älska att öppna mig helt för honom. Låta han komma in i varje cell i mig. Låta honom stanna. Men det funkar inte så. Det är lånad tid. Han tillhör inte mig. Därför måste jag se till att hålla honom på avstånd.

Jag får inte bli kär i honom. Han sa det till mig i början. "Du får ju inte bli kär i mig"
Jag vet inte om jag skulle kunna bli det. Även om jag tillät mig själv att öppna mig för möjligheten.

För jag vet inte om jag någonsin på riktigt har varit kär. Jag har trott det ibland. Men det har aldrig varit på riktigt. För det har gått över. För lätt. Den enda jag tror att jag har varit kär i och fortfarande är på något sätt är J. Han är den enda jag aldrig kommit över hur mycket jag än försökt. Han har alltid varit kvar där svagt i bakgrunden. Hela tiden när jag hade andra pojkvänner och verkligen försökte komma vidare så fanns han där. För inget kunde jämföras med vad jag kände (känner) för honom. Och jag försökte verkligen få mig själv att tro att jag hade kommit över de. Men aldrig.

Det jag känner för Hetingen är helt annorlunda. Det är på ett helt annat sätt.
Men ändå skrämmande lika.