Jag frågade honom hur de skulle kännas om jag träffade någon annan än honom. Bara för sex.
-"Det skulle kännas på samma sätt som de skulle göra för dig om jag träffade någon annan."
-"Tveksamt." Svaradet jag kyligt.
-"Jo, de skulle de."
Jag svalde.

Jag vill inte vara med någon annan än honom. Enda anledningen till att jag skulle vara de är om han inte skulle vilja träffa mig eller försöka hitta tid till mig. Om han inte gav mig någon uppmärksamhet eller bekräftelse. För jag har fortf lite svårt att fatta att han faktiskt är med mig. Att Hetingen är med mig. Så han får gärna påminna mig om de, ofta!
Helgen innan jag flyttade var de nära att jag träffade någon. Jag trodde verkligen att ja skulle träffa Hetingen den helgen och jag hade gått och tänkt på de länge länge. Och när de inte blev något så var allt så snopet, besviket och bara jävligt drygt. Och när någon hörde av sig och ville komma över så var de nära att jag lät han göra de. Av ren frustration.
Men egentligen var de inte så nära. För jag hade ingen lust att nöja mig med någon annan än just med Hetingen. Alla andra bleknar i jämförelse. Så jag struntade i de och i dom.
-"Bra" sa hetingen när jag berättade de för honom. Jag log. Han tycker om mig.


-"Jag kommer inte avsluta något. Om de avslutas, så är de du som gör de."
Det finns ingen chans att jag skulle lyckas göra de. Och de måste han ju veta om, de måste han ju känna. För de är de jag känner.

Har jag sagt att han gör mig fruktansvärt lycklig och brutalt levande?