Nu kom vi in på de där jävla stora OM:et igen.
OM han inte var gift.. OM OM OM..

Jag lät honom pratade lite denna gången. Jag brukar bara stänga av och tvinga honom att byta samtalsämne. Men jag tillät mig att lyssna lite, tänka lite, fantisera lite, drömma lite.
Förmodligen fruktansvärt dumt, men jag kunde inte låta bli.

Självklart vill jag ha honom, på alla sätt. Jag skulle aldrig kunnat låta de gå så här långt med honom om jag inte ville ha honom.

Men de finns inga garantier att det egentligen skulle funka särskilt bra. Vi är jävligt bra tillsammans just nu. Men om "vi" fanns på riktigt så skulle kanske allt varit helt annorlunda mellan oss. Min största fasa är att vi skulle bli sådana som bråkar om vems tur de är att diska, men samtidigt får den tanken mig att le litegrann. (specielt eftersom jag har diskmaskin)
I min fantasi spenderar vi hela dagarna i sängen tillsammans eller så sitter vi i soffan och har brutalt djupa samtal. Men någongång måste man kanske äta, diska, tvätta, mata katten och allt de där som inte existerar i min fantasi. Men som tyvärr existerar i "verkligheten".
Jag skulle iallafall tvingat honom att läsa mina favoritböcker. Så att han på allvar skulle kunna förstå och för att vi sen skulle kunna diskutera dom i timmar, dagar, år.. För jag kan inte tänka mig att han inte skulle älskat dom, så som jag gör.

Meeeeeen... (Några djupa andetag senare.)
Jag kan inte tilllåta mig själv att hoppas. Inte under några omständigheter. Jag kan inte leva mitt liv på de och inte utifrån de. För jag tror inte att det på riktigt ens kommer bli aktuellt. Han kommer inte lämna sin fru och vi kommer inte leva lyckliga i alla våra dagar.
Men ibland måste man väl få drömma? Även om de är en gift man som man drömmer om..