Jag älskar det faktum att jag fortfarande kan överraska honom med mina tankar och funderingar.
Att jag kan få honom att tänka på nya saker och på nya sätt.
Men framför allt så älskar jag att vi kan prata avslappnat om så mycket. Att samtalsämnena aldrig riktigt tar slut. Och att jag kan prata med honom om sånt som jag inte riktigt kan prata med andra om. Att han förstår och pratar tillbaka. För annars är jag van att jag är den som pratar och att andra lyssnar för att sen bara säga att de inte håller med, att de inte förstår eller att jag är för "flummig".
Men inte han, han är värre än mig..=)

Och jag ångrar inte en enda sekund att vi inte har hållt mental distans till varandra eller att mina känslor inte är ytligare. 
Självklart är det Hetingen jag pratar om..