Hetingen sa att han kände kärleks energier, lyckorus och liknande saker från mig varje gång vi pratade.
Vad ska man svara på de?
Jag fnittrade till.
Ja, självklart.. på något vis.
Det är ingen hemlighet eller något nytt. Det har jag ju sagt till honom. Jag döljer inte vad jag känner för honom. Ser inte varför jag skulle göra de. Ser inte hur jag skulle kunna heller. Vill inte.
Jag vill visa honom allt jag kan. Allt som han vill se.
Jag tycker om honom. Jag har massa känslor. Och jag tycker om det. För första gången på väldigt länge så känner jag något. Och jag vill känna. Jag ser det inte som ett problem.
Jag gillar mina lyckorus som rusar genom kroppen när vi pratar och jag gillar känslan jag får när han pratar med och om mig med fina ord. Det spelar ingen roll hur litet det är. Minsta lilla bekräftelse, minsta lilla vänliga ord suger jag åt mig. Minsta lilla tecken på att jag betyder något. Något alls.
Det är helt underbart.

Men lika starkt som han höjer mig med sina ord, lika lågt kan jag sjunka p.g.a dom också.
Han kan få mig till botten på en bottenlös vattenpöl. När han ser förbi mig, när han inte hör mig. När han väljer bort mig.
När han pratar om alla andra och om allt annat än om mig och oss. När han viftar bort de i förbi farten och fortsätter prata om andra. För ibland är han otroligt kall och onåbar, nästan nonchalant.
Det är då jag blir osäker.
Det är då jag börjar analysera allt han säger, vad är de han egentligen menar. Vad är han ute efter?
Och jag hatar de. Jag hatar när han får mig att tvivla. När han får mig att vilja dölja mig själv. När jag håller mig undan, är avvaktande och väntar på något.

Jag tror att anledningen till att jag inte har tröttnat på honom som jag gjort på så många andra är att han aldrig riktigt ger mig tillräckligt. Timmarna som vi pratar verkar alltid vara för få. För de finns alltid mer jag vill säga, mer jag vill berätta, mer jag vill prata om. Och stunderna vi ses, oavsett omgivning är alldeles för få. Jag kan inte riktigt titta mig mätt på honom. Och fast att han är där, precis brevid mig så får jag inte titta på honom på de sättet jag vill titta på honom. Det är aldrig tillräckligt.
Då undrar jag vad som skulle hända om jag någongång skulle få chansen att titta på honom så länge jag vill, eller prata med honom så länge jag vill. Eller smeka honom, kyssa honom, känna honom nära så mycket jag vill. Skulle jag då tillslut tröttna?
Skulle spänningen, nyfikenheten och åtrån försvinna när jag fått tillräckligt?
Han trodde inte det.
Han trodde inte att jag kommer tröttna eller att jag någonsin skulle känna att jag hade fått tillräckligt av honom.
Jag vet inte riktigt. Jag kommer aldrig få tillräckligt av honom så det spelar kanske ingen roll.
Han kommer aldrig bli bara min.
Och kanske är de det enda sättet för mig att älska på riktigt. Att inte få för mycket av de jag vill ha. Att aldrig få chansen att kunna tröttna.

Men om de är så, så verkar de ju som om jag har väldigt psykiska problem.
Att jag aldrig kommer bli fullkomligt lycklig med det jag har när jag hela tiden jagar de jag inte har, de som jag inte kan få.
Dömd till att vara olycklig. Och de verkar ju inte särskilt kul..
Humm... haha!