Pratade med Hetingen i natt. Han har börjat att jobba bara helger igen. Mycket bättre för min telefonräkning och sen så känner jag mig inte lika efter hängsen.
För jag gör det ibland. Jag vet att han gillar att prata med mig, men kanske inte varje natt.
Men i natt så pratade vi ändå skit länge. Han var sen och sen satt han kvar och pratade med mig istället för att åka hem. Och när han väl började köra hem så stannade han innan han var hemma för att fortsätta prata med mig. Om man la ihop all den tiden han la ner på att prata med mig när han hade jobbat klart så hade han lika bra kunnat kommit hit och vara här i en timme innan de skulle vara dax att åka hem. Så jag ser det nästan som lite slöseri med tid. Men han ser det säkert inte så.  Han öppnade sig för mig på ett sätt igår som han inte riktigt har gjort innan. Berättade om sina privata problem och bekymmer. Det kändes skönt. Skönt att vi pratade om honom. Jag gillar inte när vi bara pratar om mig, vad jag känner och tänker. Jag vet vad jag tänker. Jag vill veta vad han tänker.  Dessutom tycker jag det är skönt att han pratar om sig själv eller vad han vill prata om med mig. Att han kan prata med mig om sånt.
För även om våra samtal kommer in på sex ibland så gillar jag de vanliga samtalen väldigt mycket. Jag lär känna honom mer och mer. Gillar ju självklart när vi kommer in på sex med. Det pirrar lite extra att prata med han om det. Om han bara visste. Och det kanske han vet också.

I fredags när jag ringde honom en snabbis så kändes det nästan som om han faktiskt hade saknat att prata med mig. Eller saknat och saknat. Tänkt på det kanske. För då hade det gått en vecka typ sen vi snackat sist. Och om man jämför med hur mycket vi pratade den senaste tiden är en vecka väldigt mycket. Och när vi la på kändes det som om han ville försäkra sig om att jag skulle ringa honom i helgen, eller att han bjöd in mig till att höra av mig. Precis som om han ville att jag skulle ringa honom. Och självklart vill jag det..=)

Humm.. ja, jag letar efter någon sorts bekräftelse. Hela tiden. Och jag hatar det. Jag hatar att jag känner att jag behöver det och jag hatar att jag behöver leta efter det. Tar varje chans att tolka till min fördel och därför hittar jag saker som kanske inte ens finns. Bara för att jag vill ha de så mycket.
Jag gillar verkligen inte att jag känner att jag skulle behöva någon sorts bekräftelse. Jag vill inte vara sån, men den här situationen är inte normal för mig och jag vet inte vad jag är för honom. Om jag är någonting.
Jag försökte säga de till honom en gång. för ganska länge sen. Men han avbröt mig och frågade direkt ut om jag var ute efter någon bekräftelse. Nej, sa jag och ljög. För jag vill inte vara sån. Jag vill inte. Och det lät riktigt illa när han frågade mig så. Tonläget i hans röst var varnande. Så jag backade.
För egentligen. Jag har ingen rätt att söka de hos honom. Och framför allt så vet jag inte om han skulle kunna bekräfta mig på de sättet jag är ute efter, om alls. Jag vet inte hur han ser på mig. Var jag passar in. För saken är ju den att jag inte passar in. Jag ska inte passa in.

Men han passar in i mitt liv.
Som den hemliga mannen jag inte får nämna för någon. Som förstår mig, som ser på mig på ett annat sätt än vad jag är van vid. Det är svårt att förklara. Jag skulle gärna kalla honom min älskare. Men är han det? För älskare och älskarinna är väl två som tycker om varandra. Som delar någon sorts kärlek eller förälskelse, men som p.g.a någon eller några anledningar inte kan vara tillsammans. Och jag tror inte han ser mig på det sättet. Jag skulle kanske vilja, men det är verkligen för mycket.
Och detta är ganska nytt.
Det var inte så länge sen som jag kände att jag hade en stark distans till det hela. Jag såg det lite som tillfällig spänning. Som en period som skulle gå över och försvinna utan att förändra mig särskilt mycket. Men det kan jag glömma nu. Jag vill gärna tro att jag har lite distans till det fortfarande. Men jag kommer inte komma ur detta utan att  förändras. För han har redan förändrat mig. Jag har nya tankar som jag inte haft innan.

Igår slank det ur honom:
-"Jag kommer inte dissa dig. Jag gillar ju dig."

Och egentligen borde de väl räcka som bekräftelse. Men gillar? Vad innebär det? Och jag vet att jag analyserar sönder det. Men jag har spart det. Spart ögonblicket i min lyckolåda. Det är där jag stoppar in saker som jag vill minnas. Där sparar jag mina ögonblick som betyder mycket för mig.