Jag ska flytta, om ca 2 veckor.
Till en annan by, kanske ett ställe man skulle kunna kalla stad eller iallafall förort till en större stad.
5mil härifrån. Det är spännande, nytt och otroligt skönt.

Och innan jag flyttar skulle jag vilja träffa Hetingen en sista gång. Inte för att det garanterat kommer vara sista gången. Men efter flytten kommer de inte vara lika "lätt". Och det kommer behövas lite planering och Hetingen gillar inte att planera. Därför kommer de vara svårare.
Jag tycker att det är lite tråkigt. Jag älskar våra små möten. Att vara i hans närvaro, att känna han under mina fingertoppar. Det kommer jag aldrig att tröttna på. Det är mötena som jag lever upp som mest på. Och alla samtal känns nästan som förspel i jämförelse med de minuterna som han rör vid mig, de minuterna som han är inne i mig.

Så de här sista mötet innan jag flyttar är väldigt viktigt för mig. Väldigt. Speciellt om de blir de sista på väldigt väldigt länge, eller kanske för evigt.
Och jag är i desperat behov av de. Jag känner i hela min kropp att jag behöver de. Och jag är orolig för att han inte kommer ta sig tid till att träffa mig. Att han inte får de att hända utan att jag verkligen tjatar om de. Och jag vill inte tjata. Jag vill att han ska vilja träffa mig. Att han ska vara den som puchar på de.
Men den här flytten blir inte så stor förändring för honom som för mig. För han vet att om han vill träffa mig så kommer jag komma springandes direkt. Han kommer fortfarande kunna träffa mig så fort han vill.

Kanske är jag lite väl paranoid över att vi aldrig mer kommer ses. Men jag är sån.
Sen blir ju inget bättre av att jag för ett par månader sen försökte spå mig själv med hjälp av tarotkort.
3 kort, en fråga om vad som kommer hända med Hetingen och mig.
Då, nu, framtid.
Jag minns inte de första två korten, men förmodligen tyckte jag att de stämde in. Men sista kortet, de minns jag.
Döden.
De behöver inte betyda att någon kommer dö, eller att vårt "förhållande" kommer ta slut. Men det betyder stor förändring. Och jag tror att den förändringen är här nu.
Jag tror att min flytt kommer innebära mer än bara några extra mil i mellan oss. Den kommer sätta distans mellan oss även känslomässigt.
Och det är kanske inte så dåligt egentligen, för jag är väldigt nära honom. Jag lägger ner väldigt mycket tid och energi på honom. Och jag gillar de, men det är egentligen inte särskilt bra.

Jag har märkt att jag har lite svårt för att säga att jag är singel när jag får frågan. För jag känner mig inte som de. För vi har ett slags förhållande. Och hur patetiskt de än är, så är detta mitt mest seriösa, längsta förhållande som jag haft. Och de är inte ens på riktigt. Vi leker bara. Det är i smyg, det är hemligt. Och de kräver att jag ljuger för mina bästa vänner. Det är ett nödvändigt ont som jag märker att jag utan problem gör. Jag både lyckas med de och jag tycker inte att det är särskilt jobbigt längre. Det är ett litet pris för vad jag får ut av de. Så de är totalt värt de.

Men vi har ingen framtid tillsammans.
Jag kommer aldrig somna tätt intill honom för att sen vakna upp på samma sätt.
Jag kommer aldrig få en chans att tröttna på honom, eller på hans smekningar.
Vi har och kommer alltid bara ha de vi har nu. Och för stunden funkar de. Men jag vill ha så mycket mer i livet. Jag tycker att jag förtjänar mer. Och framför allt kräver jag mer av livet.

Därför är de på ett sätt bra att den här flytten tvingar mig till att sätta känslomässigdistans mellan oss. För jag behöver de och jag behöver känna att det är jag som gör de. Om jag kände att han började dra sig undan för mycket skulle jag förmodligen få panik och göra allt för att försöka hålla kvar honom hos mig.
Det innebär inte på något vis att jag kommer avsluta något med honom, ingen chans. Jag trivs alldeles för bra med honom. Men jag kommer inte tillåta att han regerar i min värld längre.

Hihi.. vad skönt de känns att ha skrivit ner och sorterat alla tankar.
Nu ska jag gå och sortera mina prylar. =)