Jag satt snett bakom honom. Om jag skulle sträcka lite på mig så skulle jag nästan kunnat pilla honom lite i nacken. Men jag tittade knappt åt hans håll. Pratade förmodligen för mycket istället. Försökte hålla mig sysselsatt med annat. Och det gick rätt bra. Tills mötet blev alldeles för långsamt, då tilllät jag mig själv att titta lite på honom. Hans hår hade blivit lite längre än sist och jag önskade att jag hade kunnat dra min hand igenom de.

Våra blickar möttes en gång, när mötet var slut. Och ett tyst hej utbyttes. Och ingen förutom möjligvis han kunde ana min längtan.
Och jag får sån chock varje gång jag träffar honom, hur stark det egentligen är. Om jag tycker att jag får kickar av våra samtal så är det ingenting jämfört med att vara i hans närvaro. Jag är totalt chanslös mot honom.

aaaah..! Jag har alldeles för mycket fritid. Men jag undrar hur jag ska lyckas överleva detta, egentligen.