Jag vet inte var jag ska börja..

Jag har väl inte trott att jag kunde dölja vad jag känner för honom, eller ens försökt. Förmodligen har jag nog gjort allt jag kunnat för att visa de för honom.
Jag har aldrig varit sån som har velat dölja mina känslor. Varför ska man göra de?

Och jag har väl iallafall vetat ett tag att jag älskar honom. Men det känns som om han har vetat de längre än mig. Kanske inte så konstigt egentligen för jag har varit väldigt motsträvig och inte velat ta de till mig, har inte vetat vad det skulle innebära. Och jag har inte velat tänka på de alls, faktiskt.
Men jag kunde ändå inte säga de till honom. Jag bekräftade det bara när han frågade mig, men jag sa aldrig orden själv. Jag vet inte varför jag inte sa de, för jag tror att han ville höra mig säga de och jag ville säga det till honom. De skulle vara en befrielse att verkligen säga orden högt. Det är en befrielse att bara skriva dom. Men jag gjorde det inte.
Jag blev nervös och orden fastnade i tanken och istället kom ett litet fniss ut. Men han vet och det är de viktigaste.
Jag vet inte om han älskar mig. Han sa det aldrig, men kanske. Kanske på något sätt, kanske på många. Jag vågade inte fråga. Jag vet att han tycker om mig, att han bryr sig, att jag betyder något. Och just nu betyder det allt.
Men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras.
Och en del av mig tycker att det är fruktansvärt skönt. Att jag kan älska utan att ta ansvar. Att jag kan komma undan med det.

Och det är befrielse att jag inte behöver fundera på om jag borde dölja de för honom. Och tvivla på om han kommer tycka att mina känslor är ok. Att han inte kommer tycka att det är för mycket.
För han verkar ha vetat länge och han har inte flytt än.

Allt är så bra nu..=)


Denna låten beskriver så bra vad jag känner just nu.