Nä, jag är ingen ordslampa som går runt och missbrukar starka ord som jag knappt förstår. Ord är väldigt heliga för mig. Och ordet älskar är jävligt starkt för mig.
Visst har jag sagt de i situationer där jag inte riktigt menat de, lite för att det "borde" vara så. Bara för att de passar in. Jag har sagt att jag älskar till pojkvänner fast att jag visste att de jag kände inte var den riktiga kärleken. Men jag gjorde de ändå. För man borde kanske älska sin pojkvän och kanske gjorde jag det också på en fjortonårings sätt att älska. Men jag visste redan då att det jag kände inte var allt. Att det skulle finnas mer.
Kanske vet jag fortfarande inte. För jag kan kanske bara älska på en 22årings sätt. Jag har inte sett världen, jag har inte upplevt ett helt liv än. Men det skulle verkligen förvåna mig om det skulle finnas mer.
Och nu menar jag älskar som i att älska en annan människa som jag inte delar DNA med.

Iallafall är de inget som jag lätt säger till andra. Inte ens till de som jag verkligen älskar. Min mamma sa till mig härom veckan att hon älskade mig. Jag vet att hon gör de, men vi brukar inte säga de öppet så där. Jag blev nervös och visste inte vad jag skulle säga. Självklart älskar jag henne, men jag sa "vad bra" som svar. Vad fan är de för svar? Jag har lite ångest för de faktiskt. Men min mamma vet att jag älskar henne och jag vet att hon älskar mig. Men jag hade problem med att verkligen säga orden högt när jag menar dom på riktigt.

Förra helgen sa Hetingen till mig att han kände att jag älskade honom. Och jag bekräftade det. Hade han aldrig tagit upp de så hade jag antagligen aldrig sagt de till honom. Kanske i tanken, kanske viskat de någongång när jag visste att han inte skulle höra. Men förmodligen inte högt på ett sånt brutalt verkligt vis.
Men i natt tog jag upp ordet. Vet inte riktigt varför, de va inget jag planerat att göra. Men jag har gått och funderat rätt mycket på vårt förra samtal och jag ångrade att jag inte frågade honom vad jag var för honom då. För han blottade mig och mina känslor och jag borde gjort desamma med honom.
Och i natt ville jag dra det till sin spets. Jag ville ha något sorts svar på en fråga som jag knappt vågade att fråga.
Men han är en man som pratar i metaforer och vänder och vrider på situationer utan att riktigt ge ett ordentligt svar på något faktiskt. Men jag har lärt mig att läsa mellan hans rader och förstå honom ändå. Ibland tror jag t.o.m att jag pratar så. Men bara med honom.
Och tillslut fick jag väl ett svar, tror jag.
Ett 8/10. 9 om han hade varit 25år och singel. (haha)
Och han kanske älskar mig, på något vis.
Han är 9/10 för mig. Men om jag tillät honom och han ville så skulle han lätt vara en 12a.
Han sa också att han inte var i närheten av vad jag känner. Men hur skulle han kunna de? Han har ett annat liv där jag inte har någon plats alls. Där jag knappt existerar.
Men i mitt liv låter jag han ta plats. Vissa stunder har han tagit över nästan helt. Men han är dold. Ibland tycker jag att de är konstigt att någon som har förändrat väldigt mycket i mitt liv inte märks. Att mina vänner inte ser honom genom mig. Att de inte ser förändringen i mig. Men de är kanske för upptagna av att dölja hemligheter i deras egna liv att de inte uppmärksammar min. Men förmodligen döljer jag honom så bra som jag hoppas att jag gör.
Men min mamma har märkt förändringen. Hon tror att den beror på många saker. På att jag slutade på ett jobb jag inte trivdes på, att jag fick ett annat som jag trivs väldigt bra på. Anledningarna är många och självklart har de också en inverkan på mig och min förändring. Men jag vet ju att det till största delen beror på honom. För han gör mig så levande. På sättet han får mig att känna, på tankarna han får mig att tänka. Jag älskar sättet som han utmanar mig mentalt på. Ibland känns de som om han föreläser för mig, att han försöker lära mig något. Men det är ok för jag lyssnar gärna på honom, hans teorier och hans sätt att se världen på. Jag håller inte alltid med och det skapar diskussion. Ibland ifrågasätter jag honom fast att jag håller med bara för att jag gillar att diskutera med honom.
Och även om jag inte alltid förstår, så försöker jag verkligen. 
Han förstår inte alltid mig, men då blir jag mest irriterad. Haha..
Jag vill försöka öppna nya dörrar för honom och undervisa honom ibland, som han gör för mig. Och jag hoppas att jag ibland ger honom en annan synvinkel på saker och att han kanske lär sig något av mig.



Nu vet han att jag älskar honom och jag kommer förmodligen inte säga eller skriva de till honom fler gånger. Och efter denna texten kanske han förstår vad de ordet innebär för mig. Om han orkat läsa förstås. =)

Och den dagen som de tar slut så hoppas jag att det är för att han inte vill vara med mig mer och inte för att han på något vis gör de för mig skull, för att inte såra mig. För just det, kommer såra mig och dessutom göra mig rätt förbannad.
Men jag är helt säker på att vad som än händer så kommer det är bli okej och vi kommer skiljas som vänner.
Nära vänner som kanske flera år senare kan mötas igen för att ha vilt, hett, passionerat, underbart sex tillsammans. Ja, outstanding mindblowing sex.
Någon gång borde jag berätta för honom hur många orgasmer han gett mig endast genom att jag tänkt på honom samtidigt som jag smekt mig själv. Men jag har tappat räkningen för länge sen. =)


ooops.. Jag höll nästan på att publisera detta i fel blogg. Haha.. det hade inte varit så bra. Lite för trött kanske.