Efter en väldigt lyckad utekväll så tog vi bussen hem till mig, delade på en vinare och bara låg där i soffan och pratade. Flera timmar senare när det hade börjat bli ljust ute så fortsatte vi in till sängen. Fortsatte prata där. Om vad är inte särskilt viktigt.
Efter ett tag rullade han på något vis in mig till honom och jag hamnade i hans famn där jag la mig till rätta.
Det var första gången, men det kändes så naturligt. Vi gjorde inte mer än så. Bara låg och höll om varandra, småmyste och fortsatte att prata.
Det kändes så självklart. Jag ville aldrig somna, vill inte mista den magiska stunden. Eller honom.
Han somnade före mig och jag låg och lyssnade på hans andetag. Funderade på om detta skulle förändra oss. Hoppas inte det.

När vi vaknade hade den magiska stunden försvunnit, men det var ok.
Vi är fortfarande vi. ♥