...fortfarande ställen på hans kropp jag inte berört.
Platser där mina läppar inte kysst.
Ögonblick som inte kommit och andetag som inte hörts.


Förra året vid exakt denna tiden började det på riktigt. Första gången han var nära mig, första gången vi var ensamma. Jag minns det fortfarande. Jag minns allt. Han säger att jag var som i chock. Kanske var jag det med. Kanske är jag fortfarande, eller igen?
Jag minns adrenalinet som rusade igenom mig när jag stängde dörren bakom honom. Och sen direkt en undran om det faktiskt ens hade hänt. Eller om jag bara hade tagit mina fantasier till en helt ny nivå. Men när jag gick till fönstret och kikade ut, så kunde jag se han hoppa in i sin bil och köra iväg. Det hade hänt!
Det var tvekande, osäkert och nervöst.
Men vi blev bättre på de och började lära känna varandra på ett helt annat sätt. Fysiskt.
Det tog lång tid i mellan och jag längtade så till nästa gång. Som alltid har blivit bättre än förra.

Senast vi sågs var...Underbar.
Det behövs inte fler ord än så.