Hetingen har tydligen sagt upp sig från sitt jobb. Han har snackat om de länge, men de har alltid varit i framtiden. Men nu har han gjort det och det betyder att vi inte kan prata på nätterna längre.
Fan vad jag älskade dom nätterna. Fan vad jag behövde dom. Speciellt nu när vi inte kunnat ses och inte kommer ses på väldigt länge. Och nu när vi inte har nätterna att kunna prata på så kommer vi ju knappast ha nätterna i framtiden att ses på.
Och det gör mig så jävla ledsen och förbannad och ännu mer ledsen och bara helt jävla förstörd faktiskt.
Det värsta är nästan att han inte verkar reagera. Han verkar inte bry sig.

För någon eller ett par månader sen när vi pratade så föreslog jag att han skulle koppla in sitt andra jobb på mobilen så hade han kanske kunnat jobba med de samtidigt som han jobbar med sitt natt jobb. Han ville inte de.
-"Då kan jag ju inte prata med dig."
Och nu så bara slänger han ur sig att han har sagt upp sig. Bara sådär i förbifarten, utan tanke på hur de påverkar mig, oss, ja allt. Utan förvarning. Bara pang. Nu är de slut med våra nattliga samtal som varar i timme efter timme. Och han verkar inte ens bry sig!!!!!
Han vände nyss upp och ner på så mycket och han bryr sig inte.
Jag trodde att våra samtal var viktiga för han med.
SÅ VAD FAN????
Och om de nu inte är de så vet han om att de är viktiga för mig och han tog just bort dom. bara så där.

Jag menar inte att han skulle stanna på jobbet endast för min skull, för att vi ska kunna prata. Även om jag hade älskat om så var fallet.
Men jag trodde inte att de skulle hända nu, inte såhär. Jag trodde att han åtminståne skulle sagt till mig i förväg innan han planerat att säga upp sig. Så jag visste. Ja, jag tycker att jag som älskarinna, vän eller vad fan jag nu är har lite rätt att vara en av de första att veta när han planerat att förändra en stor del av mitt liv med.

I telefon är enda sättet som vi kan prata ostört. Jag har han på msn och på fb. Men man vet ju aldrig vem som sitter vid datan och dessutom har vi en förmåga att missförstå varandra när de bara är i skrift. Det är lätt att göra de. Man hör inte tonläge eller sarkasm eller något sånt. Samma sak gäller om jag mejlar honom. Jag kan inte skriva de jag egentligen vill. aldrig.
Så de är inte riktigt ett alternativ. Allmänna saker kan vi prata om där. Men inget mer. Och de är just de där "mer" som jag älskar att jag har (haft) med honom.
Jag har bara den här bloggen, där jag kan skriva ostört till honom, för honom. Men han läser sällan och han skriver aldrig tillbaka så det är som att ha ett samtal med sig själv, eller en vägg.

Vi har aldrig pratat i telefon på dagtid. Han är hemma med iallafall ett litet barn och sen ett par mellanstora. Och om de hade funnits tid innan och han hade velat ringa mig, så hade han kunnat göra de. Men de har han aldrig. Så varför skulle de kunna finnas tid och lust till de nu?!?!?!?!!!

Jag skriver utan att tänka, för jag är irriterad och lite ledsen. Jag orkar inte välja mina ord.

Sen skriver han att det är inte de värsta, att det är mer han ska berätta. Så frågar han om jag är mogen. MOGEN???? För vad fan då liksom. Ska han verkligen dumpa mig där, precis där och då. På FB chatten. Seriöst?????!
Så säger han bara att hans son ska ta över datan. Så vi kan inte fortsätta vår disskution.

...

Ja, han visste exakt vad jag trodde att han skulle säga. Han lurade mig. Han lekter med mig. Han gör de mot mig medvetet. Varför??
Vad fan är problemet????

Och jag överdriver säkert. Jag har inte sovit, jag är ledsen och förbannad.
but I DO NOT FUCKING CARE!!!!
Jag är arg nu.


Och jag som hade en del jag ville prata med honom om denna helgen. Och sen hade jag tänkt att föra in samtalet på något annat. Något mysigare..
men nu, förstört!