Dagen har gått. Det är vanligtvis vid den här tiden som jag tittar på klockan och funderar på att ringa honom.
Det är tomt. Väldigt tomt och det ligger en liten klump med ångest i mig. Kanske är de saknad, redan?
Jag behöver ordentliga avslut på saker. Jag har sagt de så många gånger till honom. Jag vill veta när sista gången är. Så jag kan förbereda mig, säga adjö på riktigt. Jag tycker inte om att saker avslutas eller förändras för snabbt när jag inte är redo.

Och ja, jag överdriver. Jag är en överdrivande människa som oroar mig och alltid tror de värsta först. Jag vet inte egentligen vad de här kommer betyda. Eller vad som egentligen händer.

Men jag vet att det i stortsätt är första gången på ungefär ett år som jag inte kan ringa honom denna natten. Natt till lördag. Och det är första gången jag inte vet när vi kommer prata igen.
Han sa att han kanske kommer hoppa in på jobbet ibland när de behövs. Nyckelorden är KANSKE, IBLAND. Det räcker inte. Det kan ta en vecka, det kan ta 3 år.
Mmm.. just det. Det är 3 års väntetid på steraliseringen. 36månader!!!

Och ja, det är väldigt mycket jag jag jag.. Men detta är min blogg och den är till för mina tankar och känslor i mitt liv. Och jag har sagt de förr, den här "kärleken" jag har för honom är självisk. Den tar inte hänsyn till någon eller något annat än min själviska lycka.

Och om jag ska se de från hans håll, i det stora hela. Så var kanske de här beslutet att säga upp sig rätt bra. Jag kommer aldrig kunna argumentera mot det.
Han vill fokusera mer på familjen, speciellt på barnen och vara mer ledig när de är lediga. Och de håller på att bli sommar. Sen vill han fokusera på att få igång hans företag på riktigt. Det går tydligen bättre och bättre.
Jag har hjälpt honom med en del där.
Så jag är chanslös.
Jag tror inte att han tänkte så mycket på mig när han tog beslutet. Han har annat att tänka på, viktigare saker. Det är bara lite jobbigt när man märker de på ett sånt här vis. Så jag kan inte klandra honom egentligen, jag förstår.
Jag är bara besviken.

Men det finns inget jag kan göra åt de, så jag får väl bara acceptera och släppa det.
Gå vidare...?
Åh, jag orkar inte ens fundera. Det får helt enkelt bli som det blir.