Det har gått en vecka sen han var här, barndomsvännen.
Jag skulle ringa, men det har jag inte.
Jag skickade ett sms och vi skrev några ord på msn till varandra.

Det var mysigt.
Men det bevisade bara hur långt ifrån varandra vi är. Hur mycket jag har växt ifrån honom, om vi någonsin var på samma våglängd. Om det inte var för att våra föräldrar gjort att vi varit tvungna att lära känna varandra skulle vi nog aldrig blivit vänner. Vi har inget gemensamt. Förr trodde jag att det var en bra sak, men jag har växt upp nu.

Jag tycker att det är lite sorgligt. Jag tyckte väldigt mycket om honom och nu känns det som om jag förlorat de, förlorat honom. Vi kommer alltid vara vänner på ett eller annat sätt. Mycket för att jag vet att han behöver mig.
Om jag någonsin har tvekat så märkte jag det väldigt tydligt nu.
Hans desperata omfamningar i sömnen sa så mycket. De sa även mig väldigt tydligt att jag inte är där längre. Jag har vetat det länge, men nu var det så tydligt.
Missförstå mig inte. Jag tror fortfarande att vi kommer ha sex någongång, kanske t.o.m många gånger genom alla år som vi har framför oss. Vi delar fortfarande en lång vänskap.  Men t.o.m i stundens hetta var det aldrig något annat än ren vänskap. Och även om vänskapen har svalnat så är den rätt intensiv.

Det känns konstigt att vara så över en person som har betytt så mycket för mig. Som fortfarande betyder mycket, men som ändå är helt över. De enda som finns kvar är gamla minnen av gamla avlägsna känslor.